Aftonbladet – 13 december 1842, sida 2

gjort mycket. Genom eder, redlige unge man, känner jag skurkarnes smygvrå. Desse, mera vanda vid laster! och förbrytelser, än deras olycklige anförare, skola icke undgå rättvisan. I afton låter jag tillfångataga dem. -Vicomten .-...-. han må i Guds nama på Morea söka att vinna elt ärligt namn eller sin död. Jag vill gå och förkunna bonom det. Följ mig. Jag följde honom till vicomten, som i slum. förtviflan satt på soffan, och vid vårt inträdande, våldsamt skakad, flög upp. Friherren tillslöt dörren sorgfälligt bakom OSS. Unge vilsefarande, förderfvade menniska! bör jade han med dämpad röst, hyad har du gjort? med hyilken förnedrande bekännelse måste du nu vedergälla det förtroende, som goda menniskor med förekommande vänskap skänkte dig? Vicomten slog håda händerna för ansigtet. — Jag vill icke tala om din förbrytelse, om anslaget mot min förmögenhet, kanske mot mill Lil fortfor Quespenstjerna med samma ton; detta bar du åter godtejort genom din ångerfulla bekä se. Men du har kastat misstänksamhetens frö i mitt annars så öppna bjerta.... hundrade verkligt olyckliga, hundrade redliga menniskor, komma hädanefter att utan tröst gå från Min tröskel. Porten till mitt hus hade öppnat ohbegränsadt förtroende,... det misstroende, som din gerning alstrat, tillreglar den. Dessa hbortvisades suckar komme öfver dig!p Förbarmande!l, klagade den djupt sårade och höll sig darrande vid soffkarmen. Mitt arma barns oskyldiga lugn, fortfor den förolämpade fadren obevceklig, bar du stört, bennes frid har du tillintetgjort. Dårad af ditt lysande yttre, har hon, oaktadt mina faderliga varningar, byggt sitt allt uppå dig och din redlighet. Hennes böner öfvervunno slutligen mina tvilvelsmål, och nu står hon der, bedragen och beljugen. Hennes hjertas första, heligaste känsla är förråda: den qvinliga känslans sköna blomma, den första