Aftonbladet – 12 december 1842, sida 1

hvem som heldst af min ålder. Imedlertid förflöto åren, och hastigt syntes i stället för engeln med olivqvisten,. fiendernas trefärgade baner i vår fristad. Vi flydde till Italien. På den farliga väg, som för till Hesperien, ryckte ett felstez den oförsigtigt förutgående fadren i afgrunden. Hans ben hvila i S:t Bernhards klippsvalg. Syskonen fortsatte sin pilgrimsfärd med sin tröstlösa moder. I Livorno öfverföll css alla tre på en gång en förfärlig typhus. Vi hafva att tacka främmande menniskors barmhertighet för vårt lif. Men vi hade blott tillfrisknat, för att ånyo fly bort för de förföljande republikanarne. Det vore onödigt att skildra de mödor, som vi uthärdade, då vi, utblottade: på alla penningar, tiggande vandrade genom det tyska riket, och klappade förgäfves på än här, än der, tills vi funno en tillflyktsort i Friesland hos en gammal: enka, som erbjöd sig att dela sitt knappa bröd med oss. Jag hade imedlertid växt upp. Med verksamhet måste jag gripa in i lifvet, icke sorglös dela min mors och min systers knappa föda. Men ingenting hade jag lärt: hugga ved och bära vatten ville jag ej, jag gick till Holland, tog derstädes tjenst och inskeppade mig till Batavia. De utsväfningar, den regellöshet, hvaråt den -Jobetänksamme ynglingen vanligen öfverlewmar sig Ji denna zon, gjorde äfven sina rättigheter gällande Ihos mig. De förskräekligaste följder, förenade I med det giftiga klimatet, kastade mig på sjukIsängen, och grafven öppnade redan sitt svalg, för latt neddraga mig till de tusende sinom tusende I penninggirighetens oth Justarnes offer, som hon redan slukat. En fransk läkare räddade mitt Lif efter oerhörda hbemödanden, och jag kunde åter