Aftonbladet – 10 december 1842, sida 1

kor redan lura vi här på den rika fångsten, nödsas om dagen gömma oss som nattugglor, låta ra Oss huden öfver öronen af den der skurkaktige värden, ech mästaren sitter deruppe, gör sig soda dagar bland vin och flickor, och låter oss här skämmas och: förderfvas vid surt dricka!, Lugna eder, käre bröder,, sade värden, det sår ej så fort som ni inbillar er. Den gamle girebuken i slottet måste listigt snärjas, och det kan blott lyckas den tillkommande svärsonen. Han har nedgräft, gömt alla sina skatter, så väl sina obligationer, som ock sitt indiska guld. Om också hela slottet är i edert våld, så hjelper det ingenting,. om j ej veten att finna den. gamles suldgrufvor.s Matz har rält,, bekräftade husaren,, och slatligen kommer det på ett ut, om strunten varar ett par dagar längre eller icke. Det är ändå vårt sista puts, och jag är i själen förnöjd, att hundlefnaden en gång tar slut. Då aflöna vi våra bandtlangare der på och under bordet, vi dela den gamle girebukens och hans fyra döttrars penningar melian oss, och då går det friskt och raskt ut i vida verlden, en hit och en dit. Hvarhelst vi då sätta oss ned, äro vi lika ärliga som förr, och ingen tupp gal om våra förflulna tal oci serningar. : So Jag far till Amerika,, tillade den tredjo. Jag till Ryssland.. den andre; men i morgon vill jag likväl gå upp till slottet, tala till mästarens samvete och förmå honom att gå framåt. Det kan du göra,, svarade exbusaren, men du bör icke förfara egenmäkligt, ty du känner honom och hans vrede. För öfrigt -kan ni lita på honom. Han ör sjelf glad, om han är af med oss. Jag