Aftonbladet – 9 december 1842, sida 3

PILANDADE ÄMNEN SCENER FRÅN ENARA TRÄSK. (Ur Lördagsmagasinet.) (Forts. från J2 283.) Det torde kanske intressera någon läsare att gör: bekantskap med Lapparnes klädedrägt, utseende, all männa karaktersdrag. och lefnådssätt. — Under vå hvila shade Lapparnes och i synnerhat do; lappskt qvinnornas klädedrägt undergått en fördelaktig förän dring, serdeles väl utstyrd var värdinnan. Hon hade aflagt sin -peski (ett öfverplagg af barkade renhudar som trädes på kroppen lik en skjorta) och påtagit sin hvita valpu, som var gjord af vadmal och till snitten lik peski.. Uppå denna bar hon ett lifstycke, raha kallad. Kring halsen var af lärft fästad em så kallad raddelin, hvaraf flikarne hängde ned på bröstet och bildade ett slags fickor. Det mest lysande i hela kostymen var gördeln (poagå eller povi), rikt utsmyckad med silfverspännen, Dervid hängde en knif och ett instrument af ben. (eller horn), hvarmed Lapparne ifrån träd afskala barken. Serdeles karakteristiskt. är de lappska qvinnornas hufvudbonad. : Öfver hjessan uppstiger : en hästskolik, halft qvarters hög grannlåt, som erhåller sin förm genom ett i mössan befintligt träapparåt. — Karlarnes klädedrägt är i det närmasee lik qvinnornas. Deras mekko, på lappska matsu kallad, är kortare än qvinnornas och räcker endast till knäet. Både karlar och qvinnor nyttja benkläder af renskinn, De förras mössor hafva ingen bestämd fotm. — Jag behöfver knappt anmärka,! att så väl karlar som qvinnor vintertiden kläda sig med muddar (pelsar). af renhudars; som räcka ända ned till bälarne, och äro försedda med så liten inskärning framtill, att jen ovan endast med yttersta möda kan träda den af och på: sig. Beträffande Lapparnes utseende, kan jag icke vidgå den allmänna mening, att-de äro till växten korta. Detta gäller allenast qvinnor. I Utsjoki träffar man mycket resliga karlar. I Ehare äro de af medelstorlek; men det är anmärkningsvärdt, att karlarne öfverhufvud äro ganska magra, hvarföre äfven i en finsk ruma lithavatta tilldelas såsom epithet åt Lappen. Qvinnorna deremot äro frodiga och välmående. — En djup, dyster betryckthet hvilar öfver de rent lappska anletsdragen. Pannan är låg och nedtryckt, kinderna utstående och ögonen små. -Det tyckes, som skulle främre hufvudet genom ett yttre våld blifvit nedtryckt och kindbenet derigenom utpressadt. Jag sade, att de lappska anletsdragen röja ett betryckt sinne. Detta är i sjelfva verket en grundegenskap i Lapparnes nationalkarakter. Händelserna lägga sig vanligen tungt på Lappens själ, han är sällan glad, och ser med förkärlek sakerna ur deras mörka sida. Om någonting går honom emot, så står han der, tafatt och bjelplös. Blir han oförrättad, så är har. försvarslös och täres af en stum grämelse. I sin vrede är han vild, i sitt hat oförsonlig. Får han anledning till misstankar, så är han ytterst :aktsam; men vinner man en gång hans förtroende, så är han den uppriktigaste varelse i verlden; och har man icke sårat honom, så är han ganska lätt att fås till vän. :Gästfrihet är serdeles utmärkande egenskap bland Lapparna. Emot sina fattiga äro de hjelpsamma. OÖrfverhufvud äro Lapparne ett fromt och sedligt slägte. Inbördes stridigheter bilägga de antingen i tysthet, eller genom sina så kallade kåta-keräjät (kåta-ting). Enares fiskrika. sjö har sannolikt lockat Lapparne ifrån deras mödosamma nomadlif till fiskarens beqvämare Iefnadsart. För det närvarande finnes i hela Enares kapell ingen enda Fjell-lapp, men väl en mängd så kallade Skogs-lappar, hvilka om sommaren sy. sälta sig med fiske och om vintern med renskötsel. Likväl hälla äfven de fiskafänget för sin hufvudsak och åsidosätta vården om sina renar, hvilka derföre, enligt invånarnes egen utsago, äro i ständigt aftagande, Ehuru renarne i Enare blifvit vande att icke, i likhet med. fjell-lapparnes renar, om våren draga sig till afskusten, utan både sommar och vinter vistas i Enare, så behöfva de dock mycken omvårdnad, för att icke. Törvillås, förvildas, förstöras af vargar och! försvinna bland fjell-lapparnes talrika rehnjordar. Att renskötseln i Enare åsidosättas, härrör dels af fiskarlappens förakt för fjell-lifvet, dels. af lättja och maklighet samt hans vana vid ett mindre besvärligt och mera civiliseradt yrke. Vi skola försöka en kort skildring af fiskar-lappens lefnadssätt. Marietiden draga