Aftonbladet – 9 december 1842, sida 2

nn pr — inn —FÅÄvwöivnno mera sinne för det ovanliga, romantiska, än männerne; deruppå bygde jag mitt hopp, och af en om ock liten återstod af kärlek för mig, som jag ännu trodde glimma i någon del af hennes Hjerta, hoppades jag förbättrande af mitt läge, erkännande af min oskuld och återkallande till fäderneslandet. Hon förmådde ju allt öfver det furstliga paret, och gerna skulle jag hafva uthärdat den retade italienskans kalla tillbakastötande, om jag för detta pris kunnat rädda frihet och ära för min vän och mig. Med detta beslut vandrade jag framåt, och då aftonen inbröt, uppnådde jag en liten stad, som, belägen i en dyster bergsdal, mottog den misslynte vandraren. Det bästa värdshuset på orten logerade mig, och i kammarens förtroliga ensamhet, som man inrymt åt miz, satte jag min föresats i verket. Ett kort bref underrattade grefvinnan öm bevekelsegrunden till min skrifvelse. Jag förbigick ytligt sättet, hvarpå den omtalade sedeln kom i mina händer; jag teg alldeles med det min flykt beträffade, emedan jag var fast öfvertygad, att man skulle insett villfarelsen, bvilken jag hade att tacka för min befrielse ur Firneck, och min vistelseort omnämndes ej med ett enda ord. . Efter mognare öfyerläggning underlät jag till och med att rekommendera min fångne vän åt deras godhet, ty hans oskuld och hans oförskräckta sinne var mig en borgen för hans snara lössläppande. Min skrifvelse till grefvinnan innehöll således ing.nting annat, än hvad som var oumgängligt nödvändigt för att framföra inlagan 105 henne. Hade den välgörande följder för mitt och min väns öde, så kunde de offentliga bladen ätt bringa det til min kunskap. Men Oswald