Aftonbladet – 9 december 1842, sida 2

var och förblef otydlig, blott så mycket trodde jag mig med visshet kunna inse, att författarinnan var. på dåliga vägar, och att kanske: snart ett svart anslag anställdes mot staten. Deraf kunde jag således förklara mig -Henriettes bestörtning öfver, att se mig afresa,. mig, hvilken hon visste i besittning af denna sedel. Kunde hon väl lita på min tystlåtenhet, efter det som förefallit? Måste hon ej frukta att bli förrådd? Men en blick på biljetten öfvertygade mig, att den arglistiga ormen öfvertänkt allt. Bokstäfverna i biljetten voro väl desamma, som damen Verilas, men hade icke den minsta likhet med Henriettes egentliga och äkta stil, som jag väl kände från förra tider. Så trotsade hon hvarje angifvelse, och kunde med erforderlig trotsighet vederlägga den såsom ondskefullt förtal. Denna betraktelse afskräckte mig från min först fattade föresats, att sjelf smyga mig till residenset, der uppträda inför fursten; visa honom biljetten och uppböja offentlig klagan mot författarinnan. Men min kärlek för fosterlandet och för mitt furstehus bestämde mig till att sända biljetten till någon redlig person i hufvudstaden, för att åtminstone, enligt den deri innehållna varningen, med erforderlig vaksamhet kunna afvakta den angifna, farliga tidpunkten och dess katastrof. Men hvem skulle vara min förtrogne? Min onkel var för mycket intagen mot mig, för utt hålla ett ord af min uppgift för redbart mynt; äkarens scepticism trodde jag blott till hälf en, mina öfriga bekanta alls icke... Jag boslöt lerföre, kort och godt, att öfversända det vigtiga orefvet till den öfvergifna bruden, och i få ordj örklara innehållet för henne. Fruntimren hafva