Aftonbladet – 9 december 1842, sida 2

kussion om allmänna angelägenheter. Det finnes, säger Biet, en christen politik, en mötsats till den demoniska; den är af Gud, ty den är kärlek; den tänker intet argt, ty den går af ett dufvosinne; den kan vara liflig, eldig, lekande, humoristisk, men på botten af dess humor bor icke satan, utan en engel, icke hånet, utan medlidandets tår. Artikelns författare pästår, att det finnes ett sätt att öfvervinna en politisk motståndare, så passionerad som helst.n Detta sätt är: att tala honom till uppriktigt och vänligt en gång. Han spottar dig i ansigtet? spotta ej igen, utan tala honom till uppriktigt och vänligt till andra gången; då, säger förf., älskar han dig — eller är han icke en menniska,. Författaren, som räder till, att såsom en minnesregel vid all politisk diskussion bära aktning för menniskan, och som tror att hos hvarje menniska finnes en fond af sanning och af ädelsinthet, utropar: Låt en begynna att på detta sätt behandla offentJiga ämnen, och alla de öfriga skola följa efter! Låt engeln få ordet och icke demonen, från en tribun och inom kort skall förhållandet vara detsamma från alla.n Efter dessa grunder anser han en styrelsepress icke omöjlig vid sidan af en -oppositionspress, och att begge skulle: förtjena hyarandras aktning och landets., Pet skall säkert på många. håll väcka en obeskriftig fägnad, att så der på en gång finna i Biet öppnad en skattkammare af så gyilene reglor och en: riktig kärleksmåltid uppdukad åt medbröderna till offentlig spisning inför allmänheten. Vi för vår del äro också icke de, som skole minst glädja oss, när dessa reglor komma till användande. Likväl må det icke misstyckas om vi ännu hyse någon tvekan, att detta verkligen kommer att äga rum, elier att artikeln, som förmäles vara hemtad ur en pung mans papper, och skrifven i Februari 1840, sålunda kommit att inflyta annat än antingen tillfälligtvis, eller såsom ett smycke i den ofvannämnda serskilda helgdagsprydnaden. Atminstone skulle en så hastig förändring vara ett af de märkvärdigaste psycholoiska rön på menniskonaturen, som vetenskapen hittills upplefvat, när man erinrar sig hela historien af Biets uppkomst och fortgång; huru det under sista riksdagen, isynnerhet i och med den skedda redaktionsförändringen, uppsattes hufvudsakligen för att med hvad medel som -helst bekämpa den reformerande riktnincen i allmänna tänkesättet; huru dess hjeltar under denna tid utgjordes af just de personer inom representationen, -som . dels uppträdde -såsom: afgjorda kämpar för styrelsen, dels envisast vidhängde det stationära, den byråkratiska makten, privilegierna och ståndsandan, såsom Hr erkebiskopen, friherre Ludvig Johanson Boye, Hr v. Hartmansdorff, prosten Stenhammar, biskop Hedren, kommersrådet Wijk, riksdagsmännen. Strindlund och Petter Jönsson i Träslända m. fl.; huru det å andra sidan med oblidkelig hätskhet anföll oppositionen både ibland riksdagsmännen och inom pressen, och med ett bittert hat utfor emot nästan allt det nya, äfven då detta med: all skyldig aktning nalkades det. gamla. Huru detta allt sedermera fortsatts ända tills datum, behöfves. i sanning ej påminnas, emedan Biet sjelf nästan hvårje dag drar försorg derom. Med all aktning för menniskan;, och för den kristna politiken hos den prelatensiska tidningen, våge vi således ännu ieke hysa något säkert hopp, att, nu mera än förut, en Engeb; och icke en demon skall fara ini sty relsepressen, hoc est, icke i Statstidningen utan i Biet, eiler att det blir något mera al det politiska evangelium, än ett ljufligt. och gladt bådskap. Utan att vilja vara nog elaka, att anse artikeln för ett litet bevis på al skenhelighet, torde man. således också tills vidare få antaga, att den der Engeln i -Biet i sjelfya verket icke är någon Angelus, utan på sin höjd en Angeldorff, så vida icke alltsammans är bara en angel d. v. s. en krok, för att derpå fånga några flera aktieegare. ÖFVER NÖDVÄNDIGHETEN AF UNDERSÖK