Aftonbladet – 9 december 1842, sida 2

XIX. På det höstgula gräset låg jag utsträckt vi stranden af den bäck, som utgör gränsen mella mitt fädernesland och det närgränsande hertigdö met. Svårmodig blickade jag dit, hvarest mella skogshöjder tinnarne af den borg visade sig, sor inneslöt. mitt allt, min vän. Friheten hade ick något värde för mig, vid den tanke, att han va i fängelse; jag uppgjorde tusende planer att räd da honom, den ädelmodige, som hade offrat si för. mig; men dessa tusende planer strandade mo min obetydlighet, mot mina vacklande beslu som alltid tarfvat främmande inverkan. Jag ha de ärft min moders :milda karakter, hennes föl måga att tåla lida och foga sig, men ingalund min faders militäriska -beslutsamhet. Sysselsat med -uppgörande al projekter, lät jag alla mi lefnads förflutna situationer passera revue. Ja grinrade mig. naturligsvis den förlorade och åter funna. Henriette, och genom idgernas samban påminde mig lika naturligt om biljetten, som ja ännu bar oöppnad. hos mig. Jag öppnade de hastigt. Det var det anonyma fruntimrets sti innehållet kort ; men märkvärdigt och gå likt nog: Ni här? Store Gud! så rycker jag då äfve sEder i förderfvet?.. Ni hatar mig .... ja vet, alt. jag förtjenar det... men likväl ä!ska jag Eder.s. Ni skall icke duka under.... Ne nka till allt, isynnerhet till edert sammanträffan de med E..:; drag ut på tiden. Snart sker et slag, som räddar oss alla. Förstör hastigt dess rader. Må de obemärkt falla i edra händer !.. Förgäfves ansträngde jag mig att kunna utstu dera den egentliga meningen deraf, Förmaninger