Aftonbladet – 8 december 1842, sida 2

gna kompositioner. Den första af dessa, shågkomst rån Norska fjellen, bar redan em gång förut varit ippförd på Hr Berwalds konsert i Ladugårdslandsyrkän, men den tog sig nu vida bättre ut än då, medan en del enskilda partier förra gången gingo örlorade för åhöraren, i följd af orkesterns illa anyragta plats i ett af sidohvalfven af kyrkan, samt det tarka eko, som för öfrigt der eger rum. Hägkomst rån fjellen är en komposition för stor orkester, be-l: rbetad, som vi tro, på en norrsk folkmelodi, som är sanska vacker. Då vi egentligen icke kunne säga ss hafva hört detta stycke mer än en gång, är det! vårt att genomgå detsamma med ett detaljeradt om-! löme; men en egenskap, som man genast hör, att Hr Berwald eger i ganska utmärkande grad, är instrumen-! .eringsförmågan. Han behandlar sina instrumenteri såsom en artig och belefvad värd med fin menniskokännedom sina gäster; han tillser icke allenast atti ngen af dem blir försummad, utan förstär äfven att med sin fina uppmärksamhet mot alla och sättet hvarpå han inleder och ger riktning åt konversationen, låta hvar och en deltaga deri på ett fördelaktigt sätt medi de resurser som äro honom naturliga. Denna uppmärksamhet har Hr Berwald äfven visat de serskilda instrumenterna i orkestern, hvart och ett af dem har nägot vackert att säga och en andel i det hela, som ökar kompositionens vexling och lif, som likväl sammansrmälter till fullkomlig harmoni och lempnar:! ctt fördelaktigt totalintryck. Det andra större stycket, en tonmälning,, kallad Bayader-festen, är mera 1ekande och populär än den förra; imedtertid saknar den icke gedigenhet; serskildt bör man bålla orkestern räkning för dess klanderfria utförande, hvilket på flera ställen är utomordentligt svårt. N:o 3, eller rättare det andra stycket i ordningen, af Hr Berwalds egna kompositioner, var en aria ur operetten Jag går i kloster,, hvartilf hela musiken är af honom författad. Afven detta var en rätt vacker komposition. Hufvudmelodien deri är väl icke någon af dessa frappanta, ovanliga, på en gång storartade och populära imspiratiomer, hvilka genast. fästa sig i ihörarens minne, såsom t. ex: åtskilliga af Mozart i Don Fuan, Trollfföjten och Figaros bröllop, samt mera tunnsådt i de nys: mästaraes operor, lvilkas framgång i popularitet icke sällan nästan uteslutande hvilar på ett eller par sådana themata; men det hela var täckt och smakfullt, och slutet erinrade till och medi Hög grad om Mozart. Troligt är, att om dessa kompositioner Hade framkommit såsom något nyupptäckt, efterlemnadt arbete af någon redan i minnets Panthesn upptagen och med det förflutnas gloria omgifven mästare, så Hade man alldeles icke funnit det ovärdigt ett rum Bland några: af de öfrigas. Också: skördade konsertgifvaren eftex Nvarje styckes slut ett gansk lifligt bifall, så mycket mere smickrande för honom, som en stor del af de;. för öfrigt fåtalige åhörarne, bestodo af kännare och dilettanter. Utom dessa numror hade man tillfälle att: få höra en musikilskarinna, fröken Westerstrand, utföra en aria ur Deanizettis Anmna: Bolena. Denna unga mu sikälskarinna har en ren och klar, mon icke stark stämma; det: finnes uttryck och kähsla i Hennes föredrag, men detta uttryck har emellanåt någonting lidande ock; matt — om det tillåtes oss nyttja detta uttryck: — emedan instrumentets resurser icke vilja räcka till för den stora: bravur-kompositionen. Fröken W:s vackra talarg synes oss således maturligare hafva sin plats och med mera framgång Kunna höras i den enskilda societeten än i Konsertsalen. — Dem. Bergström exequerade;. med det. hos deana musikälskarinna förut kända lif och klarhet i föredraget, en piano-konsert; al F. Mendelsolin, hvilken äfven förut någon gäng varit hörd, och är ett herrligt stycke. Slutligen hafva vi äfven ax nämna, att Hr Danaström, hvars romancer: redan äro favorites öfverallt, . der en röst finnes ait: tillgå, via: pianot fägnade publiken med tyenne nya. sådana, kallada;. den ene den blinde violinspelaren, och den andra Malins öga, och hvilka utmärkte sig. genom samma enkla. och anspräkslösa: täckhet, som de föregående. Vi kunne icke stuta denna. anmälan, utan en änmärkning, hvari vi redan finna oss förekomna af Dagligt: AUebanda för i dag, med hvilket vi derföre helt. och hållet förena, oss, att det väcker en billig förundran att se, huru serdeles liten uppmuntran den svenska: talangen stundom: njuter ifrån. den delen af publiken, som likväl både borde och hunde i detta hänseende mäktigt bidraga till dess byllagde och uppmuntran, nemlizgen la haute volge. Det tyckes nästan, som om någon allmännare öfverenskommelse vanligen måtte: träffas, huruvida de förnäma skola hedra en konsertgifvare med sin närvaro eller icke, emedan man vid det ena tillfället ser dem nästan alla tillstädes — de äre för öfrigt icke så utomordentligt talrika -— vid andra åter nästan inga. Till en viss gradsförklarligt är visserligen detta, då man besinnar, att det egentligen är nyfikenheten att höra någonting ovanligt och utmärkt i exekution, som lockar itill bivistande af en Konsert, och att vanligen på alla sådana man får böra stycken af utmärkta mästare, hvad kompositionerna beträffar. Likväl skulle vi tro, att äfven: nyfikenbetens intresse vid detta nu omnämnda tillfället med skäl kunde bafva utsträckts till att önska; höra em kompositör, som genom sina arbeten redan vunnit ett aktadt pamn utomlands. TImedlertid var publiken så gles, att vi mycket tvifla om ens kostnaden för aftonen var betäckt af inkomsten. ——— EE