Aftonbladet – 8 december 1842, sida 2

ÄRAS EEE 0 RR AR RE Nå,, ropade Seefeld, så måste ni gifva mig i denna dams namn tillbörlig satisfaktion, omni annars står i förhållanden, som tillåta mig att slåss med eder.n Ni vill förskräcka raig dermed, min hr öfverstevaktmästare,, svarade Oswald med köld och förakt. Påminn eder, att det redan en gång i er lefnad slog eder felt att förbluffa mig med edra stora ord.n Hur så ? uppfor Seefeld; jag känner eder icke, har aldrig känt eder! hopa icke förolämpning på förolämpning! förklara eder: hvem är ni? Det säger jag ersendast i min väns Därvaro,) svarade Oswald: )I allas närvaro, liksom jag! snäste majoren. ;Tacka Gud, att jag vägrar det, svarade Oswald, och bad med en lätt bugning de närvarande lems na oss allena. : — MNi erinrar er mig således icke mera?y frågade han majoren med dämpad röst. Godt. Bland massan af menniskolarver, som dagligen tamla om i vårt lif, undfaller väl den ena och den andra vårt minne. Så lär det ock hafva gått eder med mitt hvardagsansigte, som någorlunda förändrat sig Sedan den tid, då vi första gången råkade hvarandra. Bättre påminna oss derom vissa dagar i kalendern, t. ex. den 47. Juni 48... — Ni låg sårad på slagfältet; en frivillig, hvilken ni någr dagar förut i edert öfvermod ytterst förolämpade, förde eder, den öfvergifne, genom fiendens kulregn ur drabbningen till ett säkert gömställe. Det är möjligt, alt ni icke mera erinrar eder densamma, emedan den första pligten, nemligen tacksamhetens, så lält glömmes, men säkert påminner ni eder den 21 December samma år, då samme frivillige, sedan avancerad till officer. stod emot eder, och fordrade upprättelse af eder. min herre, för en ädel fiickas ära, som ni, oädle man, skoningslöst bränmärkt, hvars lycka, omenniska, ni med djefvulsk elakhet förirampat. N besvarade denna utmaning med samma öfvermöd