Aftonbladet – 8 december 1842, sida 2

nan, satt deri, bredvid henne min omkel. Vid vix isyn drog hon slöjan för ansigtet, men min onkel fixerade oss skarpt, utan att besvara vår höfliga helsning. Hu! en orkan! ropade Oswald. Den gamle berrn vet redan allt, och synes vara häftigt deciderad., Må han vara, svarade jag; jag är icke mindre beslutsam, Ut i verlden, der friheten, der lifvet blomstrar för oss! Jag är så betryckt, så beklämd om bjertat här i hvimlet. Är du sinnad som jag, så återvända vi nu hastigt till staden, och lemna henne för evigt innan nattens ankomst. Icke så fort . . ., svarade min vän. Du glömmer, att striden med majoren håller mig qvar; men sednast tills morgon middag. Jag är nästan säker, att han lemnar mig utan underrättelse.n Jag frågade enträget efter orsaken till striden Oswald svarade undvikande: Frosseri, sedeförderf. ärelöshet och otacksamhet äro elementerna af der händelse, som väckt min förtrytelse. Närmare vid tillfälle. Se, grefvinnans vagn styr äfven tll de sysslolösa åskådarnes samlingsplats. Vi vilja efter och icke gå derifrån, förrän den sista raketen ai det galna villospelet är kastad! Vi vandrade tysta bredvid hvarann öfver. den dunkla skogsstigen till stället, hvarifrån hundrade ljusflammor strålade emot oss. På en liten öppen plats i småskogen, hvarpå nattens stjernoi strödde sina silfverljus, stannade Oswald, tog mir hand och sade med mildt allvar och rörd stämma: -O min Eugen! : Dunkel och nattlig såsom skymanteln öfver oss, höljer framtidens slöja våri öde. Men hur det än må blifva, så lyse vänska pens och redlighetens sijerna för oss på vår v Vi vilja aldrig lemna hvarann, aldrig i bjerta lemna hvarånn. Må oändliga öknar skilja vår kroppar, våra bjertan, våra själar hålla hvarandrs evigt omfamnade. Invånarne vid Söderhafvet iakttaga en rörande sed vid afslutåndet af deras vän