Aftonbladet – 7 december 1842, sida 3

vildhet sönderslita de heligaste band, har han i går knutit det ömmaste, har gjort en lycklig!, Bäste Kronstein,, svarade grefvinnan, eldigt, huru smickradt måste mitt bjerta känna sig af detta utrop. Ack, det slog länge för er, och den känslolöse ville icke märka det, sökte med flit att kränka det. Elake manl Dyraste grefvinna, svarade jag, förlåt den oIbetänksamme, som följde främmande röster, i stället för att öfverlemna sig åt den huldaste 1eI darinna. Med blygsel har den blinde guden hämnat sig på honom., Leende sade grefvinnan: För ögonblicket följde han väl fördomens, kanske förtalets röster; men alltid återvände han, om också ovilkorligt, omedvetande till det altlar, på hvilket han med motsträfvighet offrade. Ja, bästa baron, jag har genomskådat er, trots er förställning. För tällning? frågade jag förundrad. Ni gjorde det my ycket naturligt, fortfor hon; men hade ock min skarpsy nthet kunnat bedraga mig, så måste likväl er egen mun, edra egna bekännelser öfvertyga mig. Om hvad, nådigaste erefvinna?y frågade jag, ännu mera förvånad. Fy, häste Kronstein, hvarför cvigt plåga sig med styfva titlar? Vi äro ju icke främmande för hvarandra. Så må då, åtminstone när vi äro allena, den rangens skiljovägg falla, hvilken den kalla konveniansen upprest mellan oss. Jivem hindrar er, bäste Eugen, att kalla mig vid det mera vänskapliga namnet? Jag vore ju då i motsatt fall äfven nödgad att vid hvarje tilltal förnöja er med friherretteln. Fort, godtgör åter ert fel. Jag begär mitt nazan.,