bordet. Jag gissar, sade C., patt det är någon som väntar på min väns arm. Det är också inte så alldeles riktigt att man finner oss begge här, tillade han, i det han reste sig, och Berghlound, som förstod vinken, smög sig hastigt ut. Värdinnan var just färdig att proponera, att man skulle taga sig ännu en dans efter supn, men en ogillande blinkning från hennes man qväfde denna proposition i födseln, och det var så godt det, ty på de glåmiga, lefnadsmätta ansigtena lästes just icke imycket danslust. Större delen hade dessutom redan eklipserat, och de återstående skyndade, så mycket omständigheterna och trängseln i tamburen tillät, att komma bort. Snart funnos i hela våningen inga flere än värdfolket, betjeningen och de för tillfallet hyrda vaktmästarne, hvilka sistnämnde, under det de inyenterade ifrån sig hvad de hade haft om händer, smuglade undan en och annan butelj vin, som blef deras trogne följeslagare på hemvägen. —