Aftonbladet – 7 december 1842, sida 3

Huru! ropade jag, förstenad. Ja, dyre Eugen! Ni ropade ängsligt mitt namn, och endast mitt namn; slösade de mest eldiga utrop till mig, och omvexlade med förebråelser, hvars grund jag blott kunde söka i er upptända fantasi. Förställ er derföre ej längre. Den, som omedveten nämner en qvinnas namn med sådan häftighet, den älskar qvinman. Henriette var ert första, Henriette ert sista ord. Henriette ! Nå ja Enrica, Enrictta, eller Henrielte, och ni, elake! kunde undanhålla mig mitt namn., Jag såg bestört än på ringen, på hvilken det ominösa E visade sig, än på den förvånade grefvinnan, och himlen vet allt hvad jag i förvirringen stammade till min ursäkt, hvilket förmodligen endast förvärrade det onda, ty hon reste sig hastigt, majestäliskt, mätte mig med en genomträngande blick, och sade: Jag tror mig märka, att jag genom min beittelse uppväckt helt andra erinringar hos eder. än jag kunnat drömma om. Det synes, som om jag kastat en för djup blick in i eder sjö Della uppförande är ingen mask; ni har ovetande aflagt den. Eder förvirring, edert stammande, eder öfverraskning, huru skall jag tyda dem? Jag såg tgande till golfvet. Eder tystnad invecklar eder ännu mera i det nät, hvari ni insnärjt er. Att bliva bedracen är det förskräckligaste för en högsint själ. Jag vel, att baksluga kammarpigor besöka eder med hem liga budskap, och snart skall innehållet af eder passionerade tal i går icke vara mig någon gåta Jag skulle bållit det under min värdighet, at!