Aftonbladet – 7 december 1842, sida 3

Detta fattades ännu. Jag visste det icke — jag ville icke tillstå det — men jag måste svara. Således resolverade jag mig fort, och kallade henne, med ädel dristighet, Emilie! Ilon skrattade högt. Hura är det möjligt! ropade hon, att ni ännu kan vara så elak att vilja gäcka, pina mig? Ni gör just, som om ni icke visste mitt namn. Jag måste tillstå, att det verkligen förhöll sig så. Baron, baron!, ropade hon, skälmaktigt hotande med fingret, är detta galant? Ni sätter mitt tålamod på hårdt prof. Ni är en liten hycklare, som vill njuta sin triumf i rikaste mått, i fullaste glans. Allvarsamt sagdt, bäste ronstein, ni måste anse mig för en fjolla, eller något ännu sämre, om ni kunde tro, alt jag skulle kasta mig i armarne på en man, för hvilken jag vore likgiltig. Aldrig! dertill båller jag mig, för god. Jag älskade er, men aldrig hade en dödlig erfarit det, hade jag icke läst i ort hjerta, att det delade samma känsla med mig. Den qvinliga, oöfvade skarpsynth eten Ser i sådana fall klart och ljust. Men jag måste imedlertid tillstå att er tillgjorda kä stolöshet, ert onödiga för svinnande tr hvarje krets, hvarest ni kunde förmoda mig vara, er förbehållsamma slutenhet inom er sjelf, smärtade mig djupt, och jag hade fast beslutat att blifva herre öfver min böjelse, då jag den olyckliga aftonen måste tänka mig e frånvaro såsom elt uppsålligt undvikande. Dö hände mig den lyckan, att kunna vara er nyttig. i det jag ryckte er ur ert hjelplösa tillstånd. Ja jag var lycklig, ty den febersjuke tillstod mic omedveten, hvad ban med kall besinning hade förtegat.