Aftonbladet – 7 december 1842, sida 2

Min oroliga ande dref mig vidare. En liten post vid ostindiska kompagniet, hvilken en tyska nationens gynnare anvisade mig, förde mig till Madras. Ett år höll jag ut derstädes; men klimatet rättade sig icke efter mig, min halsstarriga natur ville icke beqväma sig derefter, och så hade jag icke något brådåre att göra, än att åter hals öfver hufvud inskeppa mig. På Sankt Helena togo vi station. Jag skyndade att, fastän endast på afstånd, se det hus, i hvilket vår tids undermenniska, den ringa orsaken till så kolossala verkningar, måste inspärra sin så verksamma ande inom sysslolöshetens förlamande kedjor, och tackade Gud för den frihet jag, den obetydligaste af alla jordens söner, njöt, att gå hvarthän jag ville. — Du återfinner mig i Smyrna, hvarest åter mången kär förhoppning tillintetgjordes för mig; jag öfverlemnade mig derföre utan återhåll åt min oroliga princips regellösa inverkningar, och eter många vandringar och ströfverier, under hvilka jag besökte Palestina och beseglade Archipelagen, landade jag vid Sicilien. Slutet på mina kontanter erinrade mig om hemresan; Jag vandrar genom Italien, klättrar öfver Alperne, och anländer hit, emedan jag hoppades lattare finna mitt bröd i residenset. Af en händelse hör jag ditt namn nämnas på värdshuset, erfar att du är i begrepp att sälta dig i lyckans sköte; underrättar mig om din boning, hör att du redan fattat fast föt i din fästmös hus, och skyndar till dig, att erbjuda dig mina tjenster och taga de dina i anspråk. Bruka mig till hvad du vill — sekreter, husvän, rådgifvare, sällskapsmenniska, — som du behagar. Ty jag inser, att jag nödvändigt måste binda mitt öde vid en lycklig menniska, om något skall lyckas mig. Jag är öfvertygad derom, att hvad jag vill företaga på egen hand, ickelyckas; jag befinner mig verkligen i denne Quidaras fall, som, för att noga definiera den styfmoderlisa försorg, som ödet drog för honom, påstod, att om det någonsin skulle falla honom sin, att göra