Aftonbladet – 7 december 1842, sida 2

Norska Regeringen inberättade detta den 24 Sept. till norska statsrådsafdelningen i Stockholm, ned flera fast lindrigare anmärkningar deröfver, utt Storthinget tillåtit sig förmena att de ifrågavaranle regeringsmedlemmarnes förhållande varit orikigt, och påstår slutligen, att dessa medlemmar voro oskyldiga i afseende på försummelsen att nsända protokollet till norska Regeringen, emedan uskrift af berörde, den 50 Juni hållne protokoll cke kunnat utbekommas förr än den 27 Juli, nen att statsrådet Due begärt och erhållit en kopia, hvilken han den 26 Juli afsände till Christiania. Mot detta påstående anmärker en norsk tidNing, som oss synes med fog, att det i alla fall står fast, att norska Regeringens betänkande icke lifvit inhemtadt och att sex och tjugo dagars ördröjande med protokollets expedierande är en sanska lång tid, isynnerhet i en sak, der till och ned intet beslut bordt fattas innan norska Regeingens betänkande blifvit kändt. Då norska Regeringens berättelse föredrogs i statsrådsafdelningen i Stockholm, afsaf H. M. Korungen ett anförande till protokollet, som blifvit neddeladt i norska rikstidningen. H. M. säger leri bland annat: I närvarande tillfälle har Olelstinget om några statsrådsmedlemmars embetsvandling uttalat en förmening, som icke blott tår i strid med sjelfva beslutet, utan ock karakeriserar de ifrågavarande personernes förhållande uttryck, som fullkomligt kunna jemföras med tt ådömdt straff HH M. anser Odelstinget härutnnan hafva gått utom grundlagens uttryckliga öreskrifter och tillägger: Lika öm om Rikets värdighet som Odelstinget skulle H. M. icke i sitt tatsråd bibehålla den ledamot, som i sådant hän.eende kunde hafva förbrutil sig ). Samma ömret bjuder H. M. att göra Odelsthinget uppmärksam derpå, att dess egen värdighet, som är oåtskiljeligt förbunden med Rikets, fordrar att dess yeslut bära laglighetens omisskännliga pregzel, och att alltså intet beslut tages, som, utan att kunna underkastas riksrättens pröfning, likväl är i behol af denna för att vinna odelt erkännande. Lika ifvade af enighet och fosterlandssinne, har Konunsen, nationalrepresentationen och statsrådets medlemmar ett gemensamt mål: Rikets heder, frihet, sjelfständighet och välstånd. Regeringens i dessa hänseenden med lycka och framgång krönta sträfvanden förtjena lika mycket att bemärkas af folkets ombud, som det är H. M. en sann tillfredsställelse, att med uppmärksamheten fästad på för bandlingarnes resultater, erkänna Storthingets förtjenster om fäderneslandet. Kungörandet af detta statsrådsprotokoll kan svårligen tydas annorlunda, än som en afsigt att of fentligen skrapa Odelstbinget, och för hvad? Fö det thinget ansett sig grundlagsenligen kunna ställ rådgifvarne för riksrätt, men underlåtit alt göra det ) Morgenbladet anmärker härvid, att H. M. icke af skedade statsministern Löwenskjold, som af riksrät ten fälldes.