Aftonbladet – 7 december 1842, sida 2

ladt och stämpladt med tjugu sigill, och måladt med hundrade färgade tecken, och på hvilket man knappt kunde igenkänna den urblekta adresson. — Jag öppnar och faller som ur skyarne. Der anmäler sig på en gång en helt främmande kusin i Boston, talar om rikedomar, Guds välsignelse, sjukdomar, ungkarlslif, om längtan efter den käre kusinen i hemmet, om testamenter och insättande till universalarfvinge. En bifosad vexel påskyndar mitt beslut, jag känner mig rörd, lockad öfver hafvet, betalar några gamla skulder, gör några nya och reser. Din lycka till mötes! Så trodde jag. — Ack, härnere är allt fåfängligt. Snart lössläppte mitt arglistiga öde den ena olyckan efter den andra öfver mig. Ankommen till Boston, fann jag den aktningsvärde slägtingen död. Den gode mannen hade imedlertid verkligen insatt mig till ensam arfvinge af sin förmögenhet, som, enligt allmänna förmodan, Måste vara ganska betydlig. Imedlertid befanns den mera än trefjerdedelar förminskad, efter föregånget inventarium och alla upptänkliga juridiska skinnerier, genom utplånandet af en ansenlig skuld, och genom bankrutt i ett ansenliet handelshus, hvarest min kusin hade stora summor liggandes, och Jag arme blef afspisad med några tusen dollars. Visst en betydlig summa för en stackare, som jag, lär du tycka, men, hvad skulle jag börja med penningarne? Jag ville icke qvarblifva i de förenta staterna, ty jag insåg tyvärr, att alla plågor, allt slags godtycke och uselhet, hvaraf den gamla verlden hvimlar, äfven, fast under annan gestalt, intagit en vidsträckt plats iden nya. Hvad annat blef mig således öfrigt, än att anlförtro mig och min rikedom åt de obeständiga vågorne, och att segla till England, hvarest jag smiekrade mig med alt helsa friheten under monarkiens mask. Men detta lif är en kedja åf villor. Intet under alt den allmänna lotten äfven träffade mig här.