Aftonbladet – 7 december 1842, sida 2

bekymmer och alla slags öden. Der satt jag, i min födelsestad, med doktorshatten på hufvudet, tom pung i handen, och fodrade mig med förboppningar och löften. Att det ej kunde fortfara på det sättet — det sade mig mitt förnuft. Jag kunde långt förr räkna på en qvatern, än på en försörjning, som en gång för alla det lofliga anciennetssystemet och supernumerärväsendet i fäderneslandet, hvarest de gråa gälla mer än de svarta, upphängt så högt för mig, att en patriarkalisk lifslängd oundvikligt hade fordrats till dess afvaktande; och de bakdörrar, hvilka medlidsamma gynnare stundom finna lägenhet att öppna för sina ödmjukt smickrande klienter, tillreglade för mig, den ena efter den andra, den trolöse Satyr, som blandar sig i alla mina affärer, och vid föga retelse drifver det onskefullaste spel med mig. Der satt jag nu, som sagdt är, i rätt svåra angustis. Imedlertid hade eländet icke stigit så högt, att jag icke ännu skulle hafva haft val mellan åtskilliga charmanta utvägar. Att svärja kalfskinnet eller Thalias fana, blifva kopist eller romanskrifvare, ro på skolmästaregaleren eller springa i vattnet; hvilket af allt detta skulle jag göra? Derom var frågan. Det första hade jag redan frivilligt försökt, men hade icke lust att än en gång försöka det; för det andra hade jag ej förtroende; till det tredje hölljag mig för god; till det fjerde kände jag mig för kall och utan fantasi; till det femte hade jag icke tålamod; och det sjette — aj, det ville Jag allraminst. Jag valde och pröfvade, drog lott och lade kort, och hade. det gått derefter, så hade jag utan nåd och barmbertighet måst dränka mig. Jag uppsköt det: från dag till dag; men en gång, efter en häftig strid med ett par förryckta Manicheer, var jag redan på punkten att för sista gången rådfråga mitt orakel, nofabene, med åsidosättande af dödsloten, och med fast beslut, alt lyda dess svar och binda itop kappsäcken; då bringar mig postbudet eit bref, som var förseg