Aftonbladet – 7 december 1842, sida 2

hattar, säkert alla menniskor skulle komma till verlden utan hufvuden. Befall öfver mig, njut af allt det jag kan bjuda dig. Hvad jag kan göra, att göra dig lifvet behagligt, skall ske. Det är rätt. Det väntade jag af min vän. Men nu ett ord om dina förhålländen. Huru går det dig? Berätta. Jag uttömde mitt bjerta och anförtrodde min vän den sednaste dagens händelser, mitt olyckliga vacklande, mina förra betänkligheter, grefvinnans uppförande, kortligen allt, allt, icke en gång den hemlighetsfulla biljetten denna morgon undantagen. Oswald hörde mig tigande, skakade ofta på hufvudet, skrattade emellanåt och sade slutligen: pGrefvinnan måste verkligen vara en blomma underskön, att hon inom så kort tid kunnat omvända dig, sin fiende. Jag är just nyfiken att ära känna henne. Förut säger jag dig likväl: Iro icke blindt skenet, men tro äfven icke blindt let, som lastares tungor säga. Qvinnan är genom sitt kön hestämd att vara dess mål, ju högre och synligare den ståndpunkt är, hvarest ödet ställde henne, och jag törs djerft säga det, ju större hennes förtjenster äro. — Gäckade förhoppningar, örsmådd böjelse och retad egenkärlek förgifta bårt omdöme, alund och missunsamhet det qviniga könets. Skönhet, behag, talanger, älskvärdhet och dygd äro egenskaper, som förlåtas den betydliga, af verlden obemärkta, då de hos den rögtuppsatta förvandlas till lika så många fläckar och fel. — Den ärlige mannen pröfvar först noga nachållet af sådana rykten, prölvar med sina na ögon, aldrig med andras, om ock aldrig så da glasögon, och väljer eliter egen öfvertygelse, väljer trots alltsladder, och låter både den högre ch lägre pöbeln bjebba efter sitt hjertas lust. Den tillgjorda beställsamheten, det kärlekslösa tet, lurandet och spiorierandet upphör, såsnart rom alot fr dv 7. emåtet lör den allmänna uppmärksamheten