Aftonbladet – 7 december 1842, sida 1

Hvem bringade denna biljett? frågade jag ha stigt. Una bellissima zitella.a Har hon redan gått sin väg? Nej, ers nåde. Elle attend la reponse, sila en an Släpp henne in. Jag vill tala med henne sjelf En nätt flicka visade sig mig såsom öfverbringerska af den gåtlika inbjudning sen. Men hvarje bemödand le, att erfara blott det ringaste angående ammankomsten, var fåfängt. Den lilla syntes vara inöfvad till dylika beskickningar, så listigt isste hon att vända orden och, lik en orm, hals sig undan de mest inbundna frågor. Endast så mycket lät hon mig sluta till, alt en okänd, skön dam — den skalkaktiga lade stor vigt på det sista epithetet — önskade tala med mig, emedan hon hade något vigtigt att meddela mig. Jag erfor icke hennes namn, icke hennes boning, utar Iris upprepade endast på det häftigaste frågan om jag ville följa bjudningen, eller icke. Obeslutsam skrynklade jag biljetten, och valde just emellan en mängd svar, som ovilkorligen trugade sig på mig; budbärerskan stod framför mig, väntansfull hi ältande på mig de svarta, något lättfärdiga ögonen, och hånleendet, som spelade kring hennes mun, syntes fråga: Min Gud! hur kan du dröja så länge? Hastigt hoppade g grefvinnans kammarfticka, Rosalie, in genom dörren, med en doftande blomsterbukett i hand, som sannolikt var bestämd till morgongåfva åt mig. Förvånad öfver det oväntade besöket stannade hon: kritiskt mönstrande flögo hennes blickar med blixtens hastighet fram och tillbaka på den främmande, och ett uttändjt: Stör jag kanhända eders nåde? jagade allt blodet upp i mitt ansigte. Alldeles icke, hära Rosalie, svarade jag hastigt, likväl utan att se på henne, då hon vid dessa ord iakttog en stadigare hållning. Redan gjorde jag min af att utforska hennes uppdrag, då den