Aftonbladet – 7 december 1842, sida 1

va då fyra år förändrat mig så mycket? känner du då icke mer din Oswald? Såsom ett elektriskt slag verkade på mig detta namn. Alla min ungdoms blomstrande dagar uppginzo för mig ur det förflutna, och syntes, såsom då, för mig öppna sina oskyldiga knoppar. Jag tryckte honom fast till mitt bröst, den dyre bepröfvade vännen, och mina blickar sväfvade öfver hans fasta, manliga ansigte, och hvilade på hans fromma klara ögon. Icke sannt, Eugen, frågade han, jag är myeket förändrad? En solbränd vagabond har jag blifvit. Jag har genomströfvat verlden, såsom den evige juden, och hade ännu icke vändt om, om icke tvingande omständigheter förmått mig dertill.n Sätt dig, sade jag, och berätta, ty jag längtar att höra mera om dina äfventyr. En liten frukost, kära vän, ropade Oswald efter den utgående Lebrecht, och sträckte sig beqvämt på soffan. Du ser, fortfor han till mig, jag är ännu den gamle, ogenerad, frank och fri, och mitt uppehåll hos nordamerikanska, arabiska och turkiska halfvildar var i sanning just icke tjenligt att göra mig höfligare. Och bevekelsegrunden till dessa resor? I hvarje ungdomligt, käckt bröst klappar en längtan att skåda fremmande zoner och dess herrligheter, att smaka Hesperidernas frukter, och slutligen äro de icke mindre trädäpplen, än de fosterländska. — Du vet, att längtan till den Heiteniska jorden dref mig från akademien. Den lilla moderliga arfvedelen räckte till, all med möjligaste sparsamhet företaga denna resa. 0, min vän! huru mycket ångrade jag detta beslut vid inträdet i min fantasis förlofvade tandDu vet, jag är icke någon afgudisk dyrkare afarchitektoniska qvarlefvor, icke någon tråkig utläggare af ännu tråkigare inskriptioner, ingen snokare efter antiker, med ett ord: stenar — vare sig ruiner, statyer eliter milstolpar, skola alltid i mina ögon blott hafva ett relativt värde; ända