Aftonbladet – 5 december 1842, sida 2

— turen är för honom och han vinner. Han sätter åter ut en summa, han vinner allt mer och mer, och ännu mer. Slutligen börjar en och annan draga öronen åt sig; man frågar hvarandra hvem denne unge person är, som spelar med så utomordentlig lycka, måhända nägon spelare af profession, som vetat smyga sig in i sällskapet. Sensationen växer alltefter Laville tar in den cna guldhögen efter den andra. Olyckligtvis har den, som infört Laville på balen, redan aflägsnat sig, och vår obekante monsieur löper verkligen fara att bli med skandal utvisad från societeten, då — ett fruntimmer, som Laville aldrig förut vet sig hafva sett, en rik bankiers fru, uppträder såsom hans räddarinna, förklarar för de öfriga gästerna, att herr Laville är henne noga bekant, och att hon fullkomligt garanterar för honom. Detta fruntimmer går ännu längre; hon lagar så att den unga Laville redan dagen derpå erhåller en plats som kassör hos hennes man, herr Darbert. Följden af allt detta är naturligt nog, att Laville blir dödligt kär i sin beskyddarinna, hvaraf åter invecklade förhållanden inom det husliga lifvet i Darbertska hotellet, och omsider scener af högst melodramatisk karakter, scener af missförstånd, af svartsjuka, af raseri. Det upplyses imedlertid sent omsider, att fru Darberts deltagande för den unge kassören alldeles icke härleder sig från någon brottslig känsla, utan från en omständighet, som snarare är financiell, än romanesk, och som eger samband med den förlorade plånboken, hvarom nyss nämndes. Fru Darbert har nemligen från första ögonkastet funnit en omisskännlig likhet mellan Laville och en viss äldre man, hvilken för några år sedan nödgades i följe af en högst oskyldig anledning göra konkurs, och hvilken då varit hos hennes far, att söka hjelp i sitt betryck; hon anar att den unge Laville, som efter fadrens vanära nödgats ändra namn, är son till denne olycklige bankruttör, och hon anser det så mycket mera vara hennes pligt att nu, då hon är rik, göra för den unge mannen hvad i hennes makt står, som det för henne vill synas temligen troligt, att just hennes man, herr Darbert, varit den, hvilken upphittat plånboken och behållit pengarna. Detta bekräftar sig också ganska riktigt mot slutet af historien, ehuru herr Darbert förstår att gifva åt sitt beteende i denna sak en något förmildrad färg och sämedelst bibehålla sig i så väl sin hustrus, som sin kassörs aktning. Denne sednare reser, ännu alltid med blödande bjerta, från Paris, för att undandraga sig sin välgörerskas farliga grannskap, och herr och fru Darbert falla försonande i hvarandras armar. Pjesen är underhållande och af effekt, och spelas äfven ganska väl af fru Tillgren, — bankierens hustru, — herr Stjernström, — den unga kassören, — mamsell Lindman och herr Norrby, — herrskapet Vernceuil. ett par bipersoner, hvilka tjena till en pikant omvexling med de öfriga personagerna. Mot herr Blomqvist, som utför bankierens rol, skulle vi vilja anmärka cen anstrykning i vissa momanger af alltför mycken Djurströmianism, — om detta ord tillåtes oss, — det vill säga något af detta brusquerade, skarpa, hyper-passionerade, som synes vara serdeles guteradt på åtskilliga landsortsteatrar, men svårligen tör kunna gillas ur synpunkten af en mera sofrad och utbildad estetik. Herr Zetterholm visar sig endast i förbigående såsom en inmarig filou, och frapperar genom sin lyckliga maskering. Den lilla komedien En herre och ett fruntimmer är den stockholmska publiken icke alldeles obekant; den habland annat blifvit gifven ett par gånger på herr Stjernströms enskilda dramatiska soirger. Det är en monsieur och en dam, som råkas på ett gästgifvareställe och, emedan endast ett rum finnes ledigt, nödgas tillbringa natten tillsamman. Detta tillgår visserligen fullkomligt ärbart, men likväl icke utan allehanda äfventyr af rätt roande beskaffenhet, hvilka sluta med en romanesk upplösning. Stycket utmärker sig derjemte genom en liflig och spirituell dialog, och skall säkerligen genom dessa förenade egenskaper vinna en verklig succes de rires. Herr Stjernslröm är här en ganska munter herre, full af komisk abandon, en flytande språksamhet och en strykande aptit vid den lilla supten. Fru Giule är en ämabel och intagande dam, och fru Tillgren en tapper och dugtig värdshusvärdinnna. Det är en trio, hvars ensemble lemnar föga eller intet öfrigt att önska.