Aftonbladet – 5 december 1842, sida 2

Cela ne sufft pas. Jag ber er om förklaring. ,Mon Dicu, depargnez vous cela. Jag tänker, man skall snart nog begära en förklaring af eder., Af mig? Qui, mon ami, hofvet, hela residenset fästar sina blickar på eder., Må de göra det. Ni var denna natten på Montbijou. Man såg eder derstädes; man såg eder gå ut och vända tillbaka. Vakterne hafva berättat det. Des bruits vagues utmärka eder som den förtrogne, såsom — pardonnezs -— såsom prinsens seducteur. Herre, uppfor jag förtretad, ni understår eder? Paiz donc, mon cher, je ne repete que ce qu on dit. Man afvaktar endast edert fullkomliga återställande, för alt examinera eder. Hör ett godt råd, tillstå, men begagna eder favorabla sjukdom, pour se tirer daffaire. Hvilket råd! Herr von Sarden! Jag, den oskyldige, skall tillstå hvad jag ej begått, hvad min själ icke tänkte? ,Ecoutez-moi, et soyez tranquille. — Expliquons-nous: man har soupcon på er. För min skull må ni gerna vara oskyldig. — Mon Dieu, hvem kan tro det mer än jag? Jag är också — jag vill till och med, så att säga, öfvertygas om alt jag är — bon. I detta sinne träder ni upp, — pour ainsi dire, massif dinnocence. Ni nekar till hela Uhistoire från A till Z; ni medför kanske äfven några bevis de quelque apparence: hvad hbjelper det? — Rien, absohument rien. Skall man tro eder? — Je vous jure que non. Vv är suspect, cela suffit. Prinsen är ej tllstädes, la Dulcinde, non plus, den förolämpade fadrens vrede åstundar ett objet — bon, vous voi