Aftonbladet – 3 december 1842, sida 2

cela veut dire: ljuskrona; cest delicieux, papa! delicieux en veriteln Jag ville godhbjertad nog rycka honom ur sin villfarelse, men läkaren fattade mig vid handen, för att hindra det: menniskan, yttrade han torrt, måste väl hafva något att ställa på ljusastaken, om den styfmoderliga naturen dolt för henne så mycket under skäppan., Jag log; hofjunkaren cexaminerade under ett gapskratt sina tänder i den midtemot hängande spegeln, och min onkel röpade, i det han hastigt sköt stolen tillbaka: Hin tage er med edra mystiska talesätt! En honnett kristen behöfver tio par öron, för att endast förstå något deraf. Ett språk i biblen handlar om ljus, ljusastaka och skäppa, det vet jag. men så, som doktorn utsade det, heter det icke, det vet jag äfven. Det är bara snack. Ar jag ibland menniskor, för att tala och tilltalas, så vill jag också förstå hvad som talas; tala derföre begripligt tyska, eller låt hellre Lebrecht komma in. Jag kan åtminstone skratta åt honom, om jag också icke vet hvad han säger. Öfver eder måste jag endast förarga MmI5. yHerr öfversten är helt och hållet tysk, läspade Sarden. pMin aktningsvärdaste gynnare må förlåta, urskuldade sig doktorn. Ingenting derom I svarade onkeln och skakade förtroligt hans hend. Jag vet redan. Herr lil medikus talar vanligtvis en gedigen, bred, tydlig och omständlig tyska, men min värda brorson har smittat eders högvälborenhet. Denna Apocalypse bar redan minga gånger, sedan han kommit till. baka från akademien, bringat mig i barnesk. Men uppenbarelseväsendet skall, vill Gud; slutas med giftermålet. Grefvinnan — då propos vi stå här och prata och hafva alldeles glömt bort hennes Det är en vacker historia. Hon är hemma; man måste bedja henne gifva oss den äran, att följa henne hit. Detta vore egentligen vär pligt, sade han till mig, imedlertid; man är sjuk, det xcuserar — men — —? ,Jag skall ha den äran, all inbjuda fru grefvinnan. Je suis sär gu elle ne refusera pas! acd lossa ord hoppade Sarden derifrån, (Forts, följer.)