Aftonbladet – 1 december 1842, sida 3

Heros dolde sig allt mer och mer, hade flicka! hastigt afejort striden, mildt tagit mig vid handen och utan buller fört mig genom trädgårdsgångar na. Ovilkorkigt följde jag henne, ehuru vid I hvarj steg, vid det torra, affallna löfvets rasslande, mir soda ande tycktes hviska till mig: Gå tillbaka här är det din pligt att fly! Fåfängt; min ond ande drog, tryckte och trängde mig bort, till des: vi stodo vid dörren af ett eremitage. Flickar öppnade, sköt mig in och beklagade oändligt, at! jag under tiden måste hjelpa mig utan Jjus, oct rekommenderade sig med den försäkran, att hennes mamsell genast skulle komma. Hon slog dörren efter sig i lås. Det gifves ögonblick i det menskliga lifvet, då en massa af yttre och inre inverkningar förmår med sådan makt tränga in på menniskan, att er ögonblicklig stockning i hennes intellektuella förmögenhet och i hennes. känslooch rörelse-Organers förrättningar eger rum. Tanken står stilla hufvude blir en ihålig kurbits, hela hennes figur ett petrifikat. Ett sådant ögonblick gjorde äfven mig till staty, då dörren tillslöts och jag stod ensam i det tjocka, handgripliga mörkret. väntande hvad som skulle hända. Men di detta tillstånd gick öfver, och blodet började strömma med tätare pulsslag, då jag kunde öfvertänka mitt läge, insåg jag med förskräckelse hvarthän obeslutsamhet och ondt samvete. ålel hade fört mig, åt hvilka obehagligheter jag va sifven till pris. Med skadeglädje utskrattade mig min Kobold, och fann nöje deri, att med riktig elakhet utmåla alla de fataliteter för framtiden, hvar. till min upphettade fantasi alltför tjenstfärdigt ga honom ämne.