Aftonbladet – 30 november 1842, sida 2

kära vän. En elak åkomma, den der spleen: men, Gud vare lof! jag kan icke få den. För ett halft år sedan — det var då hans durchlaucht tillät mig under två månaders tid exilera till mitt jagthus — då inbillade jag mig märka ett visst djupsinne, ett visst svårmod hos mig. Spleen! tänkte jag rysande, och lät genast aflägsna alla pistoler, alla slags vapen ur mitt grannskap, och skickade efter läkaren. Han kommer, undersöker min puls, och då jag för honom klagar öfver min dysterhet och mitt eftertänksamma väsen, skrattar han åt mig och påstår, att jag endast hade ledsamt, och försäkrar mig, att jag aldrig skulle insjukna af djupsinne och tankfullhet, emedan det nödvändigaste dertill fattades mig. Hvad det var, har han aldrig sagt mig, den tokroliga kar len. Allons! ännu alltid så dyster? Vive la gaiete! Detta lugubra utseende vanställer eder, och, -enligt grefvinnan Fialas utsago, är ni den häryarande adelhs Adonis. Oui, elle Vå dit verbalement, å la lettre, sur mon honneur. Nå, hur smakar det? Nest ce pas, cela chatouille. Det tycker ni väl om? J. Ni narras väl H. Ma fot, non. Den härvarande adelns Adonis, och det vill säga något, ty den är talrik. Jag och ännu några få andra äro väl icke infödingar här. Imedlertid, ni kan lita derpå, och fru grefvinnan förstår sig på skönbetens linier och reglor. J. Verkligen? H. Assurement. Men låtsa, som om ni icke visste något derom. Hon spelar Sappho, cela sera sublime, och ni den älskade — delicieux en verite. Ett vackert parl A propos, mon petit Faublas, när är den högtidliga dagen? Hvilken dag? frågade jag anande. H. Mon Dieu, hur man frågar. Förmälningsdagen! . J. Med hvem? H. Vous vous joues de moi. Men jag vet allt. Sednast om fyra veckor. I slottskyrkan, i Screnissimis närvaro. Åtta dagar förut erhåller ni grefve-diplomet af en vacker hand. Grefvinnan gilfver sitt tjenstfolk nytt livre, blått med hyvitt