Aftonbladet – 25 november 1842, sida 2

M——-OVLVUVLVÄVK FL OS han öfvervägt hvad beslut han skulle taga. Derefter sade han, i det han utsträckte handen: Jag räcker. er min hand, icke till försoning, utan som ett tecken att jag antager ert tillbud, och förbehåller jag mig härmed alla mina rättigheter i denna sak oförkränkta. — Gå, på tre dagar, till er faders borg. Vill lairden al Huntly på sim bekostnad åter uppbygga det förstörda fästet, vill han betala blodspenning till anförvandterna, för de tjugosju fallne, vill han ändtligen svärja en evig fred, så skall hvad som skett vara glömdt; vill han det inte ... Så öfverlemnar jag mig åt er hämnd och bringar er mitt hufvud,, sade ynglingen med fasthet : det han grep lairdens hand. Se icke på mig så misstroget, herre,, fortfor han stolt, i det han dystert blickade de kringstående i ansigtet. Ni har ingen rätt att tvifla på mina ord, ni skall ha upprättelse, eller skal ert offer icke undgå erl ,Välan, res, sir, sade lairden. Dessa, han pekade på fångarne, skola förblilfva i ärlig fångenskap till er återkomst. Men märk, det är nu middagsstunden; om ni icke är åter tre dagar 1 dag och vid denna stund, så falla dessås huf vuden och edert är ärelöst.n Då lairden talat dessa ord, vände han William ryggen och lemnade rummet. Trenne dagar hade förflutit. Förskräckelser och smärtan hade lagt Katarina på sjukbädder och läkaren hade förklarat att fara var för handen. Af William erfor man intet. Middagen den tredje dagen var 1 annalkande. då lairden samlat de äldste af klanen på der inre gården i slottet. En stock, kring hvilken var strödt sand, var placerad midt på gården. Borgherrn talade länge och ifrigt med de kringstående; ändtligen 1y ftade han hufvudet och blickade uppåt högsta tornet.