Aftonbladet – 24 november 1842, sida 3

vägen för Gordons och innesluta dem 1 det brinnande rummet. Rädda dig, William Gordon! ropade Lairden; rädda dig; de öfrige måste döl Rädda mig? skrok ynglingen. Icke utan min far, icke utan de siste af min klan!; Välan då, hugg in på dem! ropade Lairden med dundrande stämma; hugz ned dem allesammans, hed med de siste af Gordons! Desse slogo sig dock med ursinnighet genom fiendens trefallt starkare öfvermakt. William fäktade som en förtviflad; dock sökte han snarare att betäcka oeh skydda fadrens återtåg, än gå anfallsvis tillväga. Så uppnådde den lilla hopen slottsgården. pSprång portarna och flyn, jag betäcker ert återtåg! ropade ) ynglingen till sina klansmän, i det han ställde sig i dörren och försvärade sig som ett lejon mot den påträngande hopen. Fan skulle ovilkorligen dukat under för. den olika striden, om icke Lairden af Glengall befunnit sig i granskapet och för ett ögonblick åstadkommit ett uppehåll. i striden. Gif er, William ,, skrek denne; jag vill icke er död och tillräknar er icke er faders skuld. ,Ger ni fritt aftåg, sir? frågade ynglingen, då han såg alt hans klansmän hade svårt att spränga porten. Nej! er skonar jag, men eljest ingen, svarade Lairden. Då ger jag mig icke heller,, sade William, och striden begynde på nytt; men nu flög slottsporten upp på sina gångjern. Fly, fly, fader! jag betäcker er flykt! ropade William i detsamma till sin far. Gå på, Mac Murray! följ mig, EveralshenIrach! men skona hans lifl skrek nu sir Richard Forbens, och trängde in på William. Mot er strider jag icke, sade ynglingen med örtviflan i bjeria och uttryck, ock i det han lott svagt försvarade sig. I detta ögonblick kän-)