Aftonbladet – 23 november 1842, sida 3

— På Nya teatern gafs i går En husaröfverstes memoirer,, komedi i 4 akt af Scribe och Mellesville, öfversältning. Att börja med har öfverste de Montmart, (hr Björkman,) som för någon förseelse, — jag erinrar mig icke rätt hvilken, — blifvit insatt i fänselse, tagit sig för alt skrifva sina memoirer. Löjtnant Leon, hans medfånge, åtar sig för tilltället alt vara öfverstens handsekreterare, men den unge öfversten, som tyckes vara, hvad man kallar, en toujours herre, ledsnar snart vid detta söromål, och de båda herrarne falla i det stället på den iden alt, för sällskaps skull förälska, sig i en gitarrspelande dam, som händelsevis befinnes vislande vägg om vägg med arresten. Båda försöka de att lura hvarandra och att hvar för sig förskaffa sig ett rendezvous med den sköna okända, hvilket icke är så illa sammansatt och ändas dermed, att den slugare öfversten blir dragen vid näsan af sin unga lärling och det i all oskuld, men hvarvid den sista villan blir värre än den första deraf, att den okända är ingen annan än öfverstens egen fru, som kommit för att helsa på honom, gifvit honom ett rendezvous, innan han talt med henne, men i stället stöter på löjtnanten. Detta dubbla qui pro quo, äfvensom en slädtig ton i det hela, gör pjesen, churu i sig sjelf en liten snömosbagatell, underhållande nog, om den spelas väl. I detta afseende måste man lemna ett förtjent loford åt herr Björkman, hvilken utförde sin roll med en takt och en hållning, som tydligt förrådde den öfvade skådespelaren. Deremot var hans medspelare löjtnanten, som föreställes af en ung herr Hösgfelt, tull den orad klen och förrådde en sådan brist uti framigandet och accentuationen af silt parti, alt det väckte allmänt uppseende bland publiken. Enkans manp gafs härefter och rätt nätt. Mamsell Lindman spelade med sanning och äfven med lif och herr Hyckert, om hvilken vi ej förut nämnt, en bror till skådespelaren af samma namn vid kongliga teatern, har ganska goda, ja verkligen i flera afseenden lyckliga anlag för scenen; han går väl, förer sig väl, har en stark organ och gör inga falska deklamationer, endast något mera värma och passion behöfde någon gång användas. Mamsell Öberg, ännu att betrakta blott såsom elev, saknar icke anlag i den näpna genren, men har