Aftonbladet – 22 november 1842, sida 2

taga lofven åf de öfriga till kommissarietjensten och göra desse öfrige till ett slags parias, åtminstone anser man icke sådana befordringsgrunder giltiga hos regeringen. Derföre tilltro vi oss visserligen icke att här kunna fälla något omdöme emellan hr Göthes och hr Martins skicklighet personligen till den ifrågavarande befattningen; vi försvara endast, att der makt, som den af Allehanda åberopade öfverlemnar åt fullmäktige, att taga till kommissarieoch fiskalstjensterna den de finna mest skicklig och passande, alldeles icke innefattar någon fullmakt att handla efter ett blott tycke för tillfället, utan att det tillika är bygdt på stora cch giltiga skäl. Den enda grund, som för det ifrågavarande fallet synes oss hafva varit antaglig, för att utesluta hr Martin, vore således, att fullmäktige om honom haft der kännedomen eller den tankan, erundad på obiektiva skäl, att han vore oskicklig och opassande till kommissarietjenstens utöfning. Hade en sådan farhåga funnits till, så hade ock skälen berdt framhafvas, men icke den svags och otillräckliga förevändningen om nödvändigheten af lagfarenhet hos sökanden, som Allehanda framdragit. Att imedlertid en sådan farhåga icke varit egentliga skälet, blir sannolikt, först och främst deraf, att ingen af ledamöterne direkt och bestämdt framlagt några anledningar dertill, och för det andra deraf, att halfva antalet fullmäktige verkligen voterat på hr Martin. I följd af allt detta kunne vi icke undgå upprepa, att vi i motsaltts till Dagligt Allehanda anse pluralitetens beslut icke för mycket utan för litet motiveradt; att vi öfverhufvud tro, att man bör bedja Gud bevara sig ifrån allt godtycke vid utnämningar.