från slottet Fontainebleau, kommit med min fo på lairden af Glengalls jord, om jag ett ögonblich tänkt på den gamla familjefejden, innan en trupr af Forbens färger omgaf mig och förklarade mig fången? Lyckligtvis tänker eder förträfflige klansherre som jag, och jag menar att då min far erhållit hans skrifvelse och deraf inhemtar hans önskan att sluta den gamla fejden, skola alla vidare Tvistigheter upphöra. Gud gifve det, sir! sade den gamle skakande på hufvudet. Jag skall glädjas, då jag ser att det kommit så långt. Men tills vidare måste Jag tvifla derpå, och det skulle ni göra också, om ni icke varit i främmande länder alltifrån er spädaste ungdom, så att ni förgätit det skottska bruket. Endast det, att ni fördes fången till slottet Corgarff, skall sporra er fader till hämnd, eller är han ingen Gordon; ni sjelf må vara af hans mening eller ej. Eller huru var det med den skottska gränsvaktaren, riddar dela Bastie och sir David Home af Wedderburn? Begge hade länge varit gamla vänner och bekanta, men då hertigen af Albans lät afrätta den lord Home, som fört befälet vid Flodden, på misstankar om förräderi, så lade sir David, nära Langton i Berwickshire, försåt för riddaren, som var hertigens gunstling, blott för att hämna sig på denne sednare. De la Bastie flydde, men hans häst fastnade i ett träsk, i granskapet af. staden Durse, och hans förföljare kommo och dödade honom. Sir David Home knöt hufvudet med de långa lockarne, riddaren brukade, fast vid manen på sin häst och red i triumf till Homesburg samt stack hufvudet på ett spjut upp på det högsta