Aftonbladet – 19 november 1842, sida 2

skomakarne få hvar sin lampa, det är ju er wlständig illumination! Morlille sluter til sin penningebutik, och hennes pojke lyser hen ne hem med ett tändt Jjus i en pappersstru! I kyrkan sjunges, på gatan stojas, båda delarne smälta förunderligt tillsammans. Men hvad ä det? Ea procession kommer från den trång: gatan, hvita maskerade skepnader, hvar och en med ett ljus i handen; fyra män, likaledes i hvita rockar med hättor på hufvudet, bära på axlarne en i rödt draperad likbår; en ung död flicka, klädd som brud, med flor och hvita ro sor om pannan, ligger på båren; alla taga hat: tarne af för den döda, skomakarne knäböja. Nu är tåget inne i kyrkan, och på gatan lju. der åter samma stoj som förut. Denna lilla plats är en trogen bild af det stors Neapel, ja, en serdeles trogen, ty diktaren sat vid sitt fönster och tecknade drag för drag hvad han såg dernere. Vid midnatten vilja vi ännu en gång se ut och allt är stilla på platsen, intet ljus, uton den dunkla Jampan framför helgonbilden i kyr kans hvalfgång; nu höres fotsteg. Någon slå med sin käpp i stenbron, det är en munta Pilt, han går förbi och sjunger af La figlia de regimento, med full och vscker stämma viv: a giojal och han går att möta den; hans var ma blod, hans glödande tankar säga honom hvar han skall finna den. Tyst! många instrumenter falla in! hela platsen är förvandlad til en orchester, en manlig bas sjunger en stor bravur-aria. Man bringar den sköna en serenad; hör bara hur vackert: Te wvoglio bene cssai!, Öppnar väl fönstret sig! Träder hon