Aftonbladet – 19 november 1842, sida 2

mA egna sig denna vackra konst. RER — Redaktionen har fått emottaga en insänd artikel undertecknad aflitig läsare af Sv. Minervax hvilken vördsamt hemsiäller till berörde Minerva och besvär henne vid hennes ug;la och åen vördnadsfulla foten, att hon innan årets slut täcktes utbyta de långrandiga kommentarierna om Hr Statsrådet Fåhrei note till Komraerskoilegium angående manufaktur-diskonten emot något annat, mera underhållande och fruktbringande ämne. Minerva har väl, siger insändaren amed ulibjelp förmodligen af någon ledamot i Kommerskollegium, så aritmetiskt tydligt som om det varit sjelfva Sezeman eller någon annan räkenmästare, visat hvad kollegium gjort i och för manufaktur-diskontens bästa under de sistz 40 åren och af dem jemfört dess förvaltningstostnad med äldre tiders, så att i fall frågan och svaret här stå i lika kasus, d. v.s. ifall allt det, som berättas om kollegii verk och gerningar i afseende på manufaktur-diskonten för det förflutna utgör ett tillräckligt bevis, att diskontens säkerhet ieke heller är mer äa skäligt påkänd eler äfventyrad genom nigra af de lån som blitvit lemnade sedan sista riksdag, så synes kolle gium hafva alldeles tillräckligt för sin administrativa ära, genom Sv. Minervas benägna tvätterske-åtgärd befriat sig från 2ll den denigration, som kunnat vidhäfta kollegium i följd af den ifrågavarande påminnelsen om försigtighet i utlåningen af allmänna medel. Insändaren frågar derföre ock slutligen, chvad i Herrans namn det kan intressera den stora publiken om en sådan skriftvexling vieare fortsättes.n Vi hafva icke velat vägra rum för denna insända hemställan och Aftonbladet instämmer visserligen för egen del uti insändarens anmärkaingar, hvad beträffar det traddiga och tröttande uti Minervas fortsatta idisslande af handiingarne i målet, hvaraf den stora mängden läsare blifvit ungefär lika slug nu som den var förut. Imedfertid har likväl saken en sida som icke är så ointressant att betrakta. Det är nemligen bekant att då den så k. departemsental-styrelsen infördes, ansågs det, för att vinna mera enhet, kraft och skyndsamhet i ärenderna, böra tillhöra dess organisation och antogs äfven till efterrättelse, att departements-cheferne må ega ati i afseende på alla preliminäråtgärder, likasom i afseende på verkställighet af redan fattade beslut; koramunisera med de underlydande verken utan bebof af särskild föredragning i konseljen. Afven är det i minnet, hurusom det i många år var frågan om, ati Kommers-kollegium, likasom General-tullstyrelser, skulle här på samma sått som i Norge förändras ifrån deras närvarande organisation till byråer eller kontor under civiloch handelsdepartementerna, men att detta motverkades af det byråkratiska och hofintresset, emedan det hade ledt till en icke så obetydlig minskning i platser och lönestater, samt regeringen då hade haft ett par höga embeten mindre med stor rang och dito emolumenter att bortgilva, semligen Generaltull-Direktörsembetet och Presidentplatsen i Kommerskollegium. Deita är nu som det är; men imedlertid visar det, att planen med den nya Depirtemental-styrelsen ifrån början var, att ställa de närvarande kollegiernas ärender mera omedelbart under departementcheferaes tillsyn, och detta var väl egentligen tillämnadt likamyckei i Konungamaktens eget iotresse, som i det allmännas. Nu kan man i allt fall icke säga, att Hr Statsrådet Fåhreu: uti det ifrågavarande fallet begagnat någon ezer lsyndighet, enär han hafi Konungens befallning :tt åberopa; och allt det grumsande häröfver som igenfinnes i Minerva, uti den framdragna jemIförelsen med någon likartad händelse i hattarnas och mössornas period under frihetstiden, di mössorna i regeringen befunnit sig i någon dylik strid med hattarna i ett af rikets kollegie Ikan derföre i sjelfva verket icke innefatta någo Jannat, än en underförstådd insinuation, att der egentliga mössan vid det närvarande tillfälle skulle vara Konungen, som gifvit befallningen samt tillika åsyfta att visa att ledamöterne i Kom mers-kollegium äro karlar för sin hatt. Vi lem: na derhän huru passande detta kan vara i Mi nervas position, helst då det i sig sjelf aldrig kan ligga något ondt uti att erinra om nödvär: Idigheten att vara försigtig och omtänksam vid Jalimänna medels utlåning; om äfven påminnel sen derom icke skulle varit af någon eklatan! aödvändighet påkallad, så synes dock ett si royalistiskt fruntimmer som Sv. Minerva hafvs kunnat förbigå saken hellre än att möjligen bloitställa Kommers-kollegium för den naturligtvi I orättvisa misstanken, att rangsjuka eller afundsjuka från någon, som tilläfventyrs sjelf gjort sig förhoppning på en Departement-chefsbeställning men hittills icke lyckats deri, skulle vara Orss ———— BELL LL