let som tillhörde de döda. I de dödas stad änkte jag på de döda, tänkte jag på MalibranGarcia, sångfågeln i hvars toner jag funnit ut ryck för allt hvad min själ den gången kände för Italienz under och fägring. Italien och MaIibranv oro för mig besligtade som ord och melodi till en älskad sång, man ken icke skilja dem 3il — och nuvsarchon död! — hon;-som i så mycket af det vi beundre var beslägtad med Eyrom, fann sin död i det land som gaf borom lifvet. Ena af de sista aftnar jag denna gång var i Neapel, kom j:g öfver Largo del Castello. Fasaden af de små teatrarne här prålade med målade bilder, som förevisie effektzeener af den 0pera eller farce, som skulle gifvas innanör. Jag gick till teatro del Fondo, hvarest sujetter från Sen Carlo gåfro Opera. I afton var det Norma, en miss Kemble, bvars namn är rosadt i tidningarue, sjöng Normas parti. — Hade Eogland gifvit en Iefvande för den döda? Miss Kemble sjöng — Neapoitznarne sutto stilla If mycket stil:a! jag tror de sörjde, Maiibron-Garcia är död! Utsigt från mitt fönster. Det är Piazza Fiorentini vi se; en plats, nätt app så bred som en vanlig gata hos oss i Norden, och djupet är som bredden; tätt vid eg trång bugtad gränd utbreder sig fasaden af dä titen kyrka, öfver hvars öppra förgård grannfruarna hafva hängt sina tork-kläder, alltifrån de persedlar, sm icke skulle synas, intill de brokiga klädningarna, som skulle synas Tvenne unga prester, lisande i deras evangeliibok, gå app och red i vapenhuset. , Utanför sitter en zammal Morlille och säljer: pengar. Hon är en fattig mans vexlare, planen är hennes kontor, det lilla bord, hvars skitva är en kassa med messingstrådar öfver, är hennes. penningekista, der ligga de små mynt, som hon mot procent