Aftonbladet – 19 november 1842, sida 1

.enomträngde alit; afundssrmhetens orm hväste mot sångens drottning. Husdrade händer knöos mot den, tusende stämmor mäktade ej öfverrösta den. Jag hide blott öga och öra för bennel hvilken sång, hvilket spe!, och det var en skön qvinna jag såg! — viva la divina! genljöd det från hvarje hörn af det fulla stora huset! blommor reguade ned omkring henne och mellan blommorna hväste ormen. Jeg hörde Malibran sedan i la prucvan, — hvilket if, hviken spirit! Alla blefvo hinförda! det var ett jubel, et ökta reapolitanskt jubel, och om det bar. mån intet begrepp i Norden! — Stämmorna körsåde hvarandra med de Nifli gaste utrop; hundrade röster föllo in och sjön o themat af den slutade sången och i sin hänförelse trodde do att de ock kunde sjunga! Alja ögon flamma, man springer upp på bärkarne, der klappas med händer och fötter. Blomster, verser, rosetter, ia, lefvande dufvor flyga frin :ogerna och parterren! På samma årstid, som nu, vir det jag den gången hörde Malibran i Nespel, Allt hade di nyhetess doft; en sydländsk värme och glans låg öfver det hela, och nu — buru förändradt! Den gången stod dag för dag en pelare at rök från Vesuvi krater, nattetid förvandlades den til eld, kronar, stammen och rötterna, det he speglade sig i den klara viken. Nu deremot I et: töcken Öfver kratern, kämpen sof derinne. Den gången såg jag den blåa grotte,, hvars djup är det lysande vatten, hvars väggar töfl: i färger med kornblommans blad, grottan, ingen diktare förmår skildra, ingen målare oss; nu var den af storm och sjögång så so vise god som bestärdigt stängd. Vesuv, Capris grotta och Pompeji, de döda: stad, voro för mig Neapels tre underverk; och af dessa helsade mig nu, i oförändrad gestalt nlott de dödas stad. At hvad min erinring pri sade och besjöng i Neapel, återfann jag nu blot