Aftonbladet – 18 november 1842, sida 2

mig ännu en gång silfverlocken; jag vill gömma den här, här tilldess bjertat brister. Ser du, det var ingen dröm; vi hafva segrat, emedan vi höllo tillsammans; tag bort från mig kransarna, juvelerna, guldet. . . .de trycka mitt bröst .... 0, olp Henrik nedsjönk åter utmatt2d på kuddarna, hvarifrån han stundtals rest sig. Arme ynglingo, sade läkaren, och torkade svetten från bans bleka panna; vansinnets söpdring inom dig sjelf blef således din olyckliga lott, emedan du sträfvade att med din konst öfverträffa en af tidens storheter! Hvarföre skulle du :afuvdsjukt vilja höra honom, hvarföre var du icke dig sjelf nog? Fanny hade gråtande nedkastat sig framför hbrodrens bädd. Hon kysste, hon tryckte hans hand och utropade den ena gårgen efter den andra: Broder, broder, hvilken aripg hade jag icke denna morgon! Skulle du då sjelf spela ditt lifs svanesång! Skulle detta blifva sista tonerna från din fiotlh — — Hevrik fortlefver sina dagari ett Jindrigt vansione. Han har då och då några spridda klara ögonblick, då han erinrar sig sin fiol. Då låter ban gifva sig den, kysser den, trycker den till sist bröst och fuktar strängarna med sina tårar, Så soart tårarna flyta, lysa tillfredsställelse och sinneslugn ur hans ögon. Men derefter återvänder vansinnet och det djupa själslidandet förtär hans blomstrande ungdomskraft. Fansy är alltid hos honomHon förvarar hans fiol som en klenod. Någon gång försöker hon att sätta på en ny sträng; då röra sig Henriks läppar till ett sakta, smärtsamt leende, Han stirrar på henne, men utan deltagande, ty hans sinnen vända icke åter.