Aftonbladet – 17 november 1842, sida 2

Om han för öfrigt visade ovilja att emottaga häm narens rysliga kall, så tycktes han så mycke! fastare beslutit att uppfylla det. Ailt hvad :vi nu berättat visade sig och försvann väl tjugu gånger utt Paolos sinne, och den unga flickans minne uppeldade hans inbillningskraft; men den ljufva villan bortjagades snart af den fasansfulla. verkligheten. Imedlertid skimrade blixtarne öfver hela himlahvalfvet. Askan bullrade förfärligt och regnet föll med häftighet. Detta regn var välgörande för Paolo och afkylde både hans kropp oci sinne, men då det minskade bans feberlika oro, återfördes obeslutsamheten i hans hjerta. Han fattade den tankan, att blott gifva ett offer åt olyckan och fördomen, och att ej gå längre än till sig sjelf; men åtankan af hans mor bestrid de detta beslut. Han sade vid sig sjelf, att hor skulle anse sig hafva skäl att kalla honom feg; feg och otacksam! Vid denna tanka vaknade bela hans själsstyrka, eller, rättare sagdt, hela hans högmod, han rusade upp och fortsatte sin kosa. När Paolo ankom till Negronis boning, syntes redan morgonrodnadens första strålar genom österns ,mörka skyar, himlen var åter lugn och klar. Gubbens hus låg helt nära en skogsdunge, hvarest Paolo dolde sig, likt vargen som väntar på sitt rof. Han behöfde ej vänta länge. I dessa länder, der middagsvärmen är så mattande, begagnar man sig vanligen gerna af morgonens och aftonens svalka. Snart såg man rörelse i huset, och Paolo blef uppmärksam. Han betraktade sin bössa; den var laddad och i god: stånd; modrens förutseende hat hade ingenting slömt. Snart öppnades ett fönster, och ett gubbhufvud med sifverbår visade sig, för att andas der rena morgonluften och njuta åsynen af den majestätiska och fridsamma naturen, ej mera fridsam och majestätisk, än gubbens eget utseende