Aftonbladet – 17 november 1842, sida 2

nyfikenhet och fruktan, på det mörka ansigte, som stod lutadt öfver henne. Paolo ville tala, men kunde ej säga ett ord. För att ursäkta den ställning, hvaruti han befann sig hos henre, visade han endast Orbe-floden, hvars hotande vågor brusade vid deras fötter. Då återkom genast flickans minne, och med detsamma känslan af den fara, hvaruti hon nyss sväfvat; hon ömsom bleknade och rodnade, men hennes behazfulla förlägenhet varade blott några ögonblick. Det är anmärkningsvärdt att vid ovanliga händelser bibehåller alltid qvinnan bättre sin håll ning än mannen. Kommer det sig deraf, att hon känner mindre lifligt, eller eger hon mera styrka, mera själsnärvaro än man allmänt förmöodar hos henne? Det säkra är, att man mera sällan ser en qvinna som ej finner sig vid tillfälligheterna. De tacksägelser, den unga flickan frambar til sin räddare, uttryckte så mycken lätthet och innerlighet, så mycken poetisk känsla, att de alldeles förvirrade och intogo ynglingens hjerta. Han betraktade henne, utan att höra mera än harmonien af hennes röst, och med denna stumma beundran, hvilken är kärlekens först uppenbarande.. Jag vet ej om den unga fllekan blef varse den känsla, hvars föremål hon var, och om denna upptäckt inzaf henne någon fruktan, men hon aflägsnade sig med en skyndsam het, som ej tycktes ega någon anledning. Det var ganska naturligt att efter en dylik olyckshändelse borde Paolo erbjuda sig att led. saga henne hem, det var em följd af den tjens han nyss gjort henne, men Ambrosios lärjung var så förlägen, att det ej ens föll honom ir att tänka derpå. Han erinrade sig ej en gin: att fråga hennes namn; han stod stilla på sam ma ställe och följde med ögonen den okänd? som vände sig tillbaka liksom hon ångrat sir otacksamhet, och vinkade åt honom med hander det sista farväl, åtföljdt af ett behagligt småle: