Aftonbladet – 17 november 1842, sida 2

var. Paolos hjerta slog häftigare; Franceschinis son kände igen sitt offer. Två gånger upplyfie nan bössan och sigtade på gubben, som stod midtför honom, och två gånger lät han åter den olycksaliga bössan falla, ty hans ögon fylldes af tårar och hindrade honom att se riktigt. Förebrående sig sjelf hvad han kallsde en svaghet och borttorkande tårarne med ett slags raseri, upplyfte han ändtligen bössan åter, uttalade sin ars namn, sigtade på gubben och... I detta ögonblick framsväfvade en engel emellan Paolo och hans offer. Ynglingen trodde det var en synvilla, han gned sina ögon; gubben var icke ensam. En ung flicka stod framför honom, hon höll hans händer uti sina och kysste honom på pannan. Men hvad kände Paolo, då den unga flickan vände sig och han igenkände den, hvars minne ej en minut lemnat honom. Hans känslor. togo hastigt en ny riktning, och hvarje tanka på mord var för alltid förvisad ur bans hjerta. För öfrigt var den kyss, som flickan tryckte på gubbens panna, en mäktig talisman. Ynglingen nedsatte sin bössa bredvid elt oliveträd, och sedan han försigtigt nalkats, TR i tillfälle att se och höra utan att vara sedd. Det var hon. Hon var klädd alldeles som den dagen han frälsade hennes lif; en enkel hvit nettelduksklädning, kastad anspråkslöst öfver hennes vackra former, gaf henne likhet med en engel Den behagliga ansigtsbildningen, den epglarena blicken, den intagande harmonien ialla hennes rörelser, allt gaf denna förutsättning DY Sannolikhet. Paolo tyckte sig finna, att hennes ö-. son förlorat något af deras liflighet, och att hennes anletsdrag och hållning uttryckte en anstrykning af mjältsjuka. . Min far), sade hon, och Paolo ryste, omin far, jag har aldrig varit så glad; så lycklig att. iterse er. och omfamna er, som i dag, ty hela natten har jag värit förföljd af en ryslig dröm: