Aftonbladet – 16 november 1842, sida 3

la vi, liksom du, uppgöra vår räkning med bimlen., Min son, sade då Ambros:o, uppreste sitt förödmjukade hufvud och fäste på ynglingen sina tårfulla ögon, om du ännu tillåter mig att gifva dig detta namn, efter det olyckliga uppenbarandet du nyss hört ....b Paolo räckte gubben sin band. nJag hade önskat, att Gud förskonat mig från denna kalken, men ske hans vilje! och heltgadt varde hans namn! Jag skallsäga dig det öfriga af denna historia, ty din mor har icke sagt dig allt. Knappast hade mördaren fullbordat brottet, förr än han med fasa sig det blod hvarmed han befläckat sig. Han sprang och angaf sig sjelf hos rättvisans tjenare, men han hade Cains-märket på sin panna och rättvisan försköt bonom. Man tillskref hans gerning ett öj00blicks vansinne, och man kastade honom åter ut i samhällslifvet med hans brott och samvetsqval. Han lefde länge ett uselt lif, och det Var först efter mångårigt Jidande han blef försonad med kyrkan, hvars mildhet rördes af hans brinnande ånger. Men den brotislige kunde aldrig finna frid med sig sjelf. Öfver sextio år, min son, äro förflutna sedan detta broti; hela slägter ha försvunnit, och den ohyggliga fläcken är alltid qvar på min band och mitt bjerta, Och mitt offers blödande lik är alltid för mina ögon, om dagen under alla mina sysselsättningar, om natten under mitt låga vakande, och under de få timmar af hvila som den uttröttade naturen fordrar. Jag skulle vara lycklig om jag kunde tro, att herren upptagit min ånger och låter de