Aftonbladet – 16 november 1842, sida 1

ves; jag vill ha sällhet, jag vet ej hvilken; mem det fattas mig någonting. , Förgäfves frågar jag mitt hjerta derom; mitt hjerta är fullt af oro och ångest; och: hvad orsak kan jag väl hafva ill oro? Naturea har till en del förlorat sitt behag för mig; blommorna äga ej mera för, mig byarken sia lysande färger eller rosendoft; jag bör ei mera nattens såsger. För att röra mig råste det vara en hård, en sträng natur, scener a vild storhet. . Jag fianer mig ej vä!, annat än Jå jag sitter på någon bergspets, hvarifrån jag skådar det omätliga bafvet; jag älskar alt förvirra mina blickar på denna rymd utan HKori-cont och kanske, utaa hopp; jag älskar att. se visorna krossas emot stranden; att se skeppet aflägsna sig och lemna på vattenytan ena lång och skimrande fåra. Det tyckes mig, att lifvet är omätligt, liksom oceanen, och alt mina dagar mår ste blifva stormiga som böiljorna. ,Ib!aud ryser ag Ofrivilligt och nedböjer mitt hufvud, som om motgången snart skulle med hela sin tyngd nedrycka mig.e xPsolo, deita sorgliga tal bedröfvar migle Min far! jag skulle vara lycklig, om jag kunde tala annorlunda Dö jer du ivgenting för mig, mitt barn? t 2g förstår hvarken -ditt tilståad eller ditt al. Ävnu för kvappa fjorton degar sedan såg man alltid glädjen i ditt öga och leeadet på diva läppar. Dina tankar voro som bommerig, hvilka gladt uppspira i solskenet; och-i dag är litt ansigte blekt, dina. läppar kall2, dina tabkar sorgliga och förströdda. Ännu ef gång, döljer du ingen ting för mig, Paoto?s Sedan ynglingen tvekat några ögorbiick, svade han, med osäker röst och bortsärda ögon! Nej, min farlb ,Tar du alldoles yppat ditt bjerta för migt, i! ade gubben, utar att låtsa märka sin lärjun; tvekan. Tar du Jåit mig läsa i hvarje vrå derai? har du anförtrott mg alt hvad du söger