Aftonbladet – 14 november 1842, sida 1

och derefter gick hon ned i salen. Der stod dörren på glänt, och då hon såg utåt den gröna gräsplanen, märkte hon i den minljusa daggen spår efter tvenne bortgående personer. Vi måste nu återgå till Charles. Då han uppnått och gått öfver den lilla strömmen, fortsatte ban vägen på andra sidan. Morconen var dödstilla, icke en enda sky syntes, och den klara, fulla, nästan ishvita månen kastade breda, ohejdade Jjusströmmar öfver de vågiga höjderna och upplyste hvarje kulle; hvarje ginst-tufvas solbrända yta låg åskådlig och klar. Icke ett Jjud hördes, utom vipans afbrutna och enstaka skri, skrämd af vandrarers steg på denna ovanliga timma. Slutligen passerade han med säkra och beslutsamma steg Yarnbury Castles kanal och inträdde på den vidsträckta, ödsliga gårdsplanen. Det var en plats, mycket lämplig för vapenöfnimgar, eller för något blodigt dåd; gräsmattan, jemn som ett sammet, och ändå fast och bård, gaf det förträffligaste fotfäste, under det att den höga jordskansen, som var uppkastad deromkring, tycktes beräknad på att utestänga den öfriga lefvande verlder och hindra allt hopp om bjelp. Ett sådant ställe syntes väl passande för blodgerningar, då det med en gladiators öga betraktsdes vid minijusets mystiska belysning; men betraktadt af ett christligare sinnelag, i den stund, då den sjunkahde solens strålar bär och der kysste de omgifvande försvarsverken, och lamm och hare afbetade det blommiga gräset, då kunde det synas söm ån synd, att bysa andra än tysta, mediterande tankar. Charles sinne var uppfyldt af sådana motstri