Aftonbladet – 12 november 1842, sida 2

det vill såga folkets rått att göra sin röst hörd och utöfva ett inflytande på riktningen af de allmänna ärendernas förvaltning och på Jlagstiftningen, onekligen är ett önskvärdt ting, så utgör den likväl icke sitt eget ändamål, utan endast medlet för ett annat och högre, nemligen individernas välbefinnande, hvi!ket tillsammanstaget bildar det allmännas välstånd och lycka samt foikets intellektuella och sedliga förkofran. Men om detta icke kan bestridas, så är detäfven gifvet, att en regering endast kan anses vara-em god och stor regering i samma mån, som dem rbetar för detta mål; att dess plats och minne i häfderna kommer att blifva större, i samma mån som den för det helas väl vågar bjuda spetsen åt, och genom sia kraft och ihärdighet förmår besegra fåväldet och realisera det rena rättstillståndets och den kristliga moralens och kärekens id6 och att den deremot kommer att af en eftertid, när smickrets nimbus försvunnit, brännmärkas såsom lumpen och betydelselös för landets och mensklighetens sak, i samma mån som den, antingen af svaghet och oförmåga eiler af en inneboende politisk förskräckthet eller af flänga och sjelfförgudning, eller af makthegär, s!uter förbund med de redan förut mäktige och gynnade, satt bibehålla eller öka deras fördelar, för att med dem få dela bytet af folkets, den arbetande och skattdragande mängdens mödor. Gå vi från dessa allmänna betraktelser tillbaka till det speciela och vår egen historia, så är det ock tydligt, att den regering, som 10g emot Sverige närmast efter 1809 års riksdag, visserligen å ena sidan icke hade någon lätt uppgift att lösa, då det gällde att sätta föråldrade organisationer och lagar i harmoni med en nyare politisk statsförfattning och att, om icke allt skulle förblifva i samma chaos, och samma tryckande ebebag på många håll fortfara, gick det icke an alt Regeringen lade armarse i kors, d. v. s. gjorde just så litet som var möjligt, för att ej statsmachinen skulle afstadna eller v3l tillsatte kommitteer att öfverlägga om de tillämnade organisationerna, men sedermera lemnade allt åt sitt öde. Men å andra sidan har väl ock sällan någon regering haft en vidsträcktare och skönare verkningskrets sig anvisad, ett rivare och tacksamare fält för att låta en ny och föryngrad kraft uppstå i det gzmlas och förmultmades ställe, aldrig någon ett tydligare mål för sig utstakadt, om den ville försvärfva efterverldens tacksamhet, än denna, uti fullföljden och utförandet af de organisationer och reformer, hvartll 4808: års Ständer visade vägen genom de önskaingar de uttryckte i nyssnämnde bänseende. Det tjeaar till ingenting att nu ingå i ett vidlyftigt besvarande af den frågan, huru regeringen metsvarat dessa förhoppningar, emedan det måhända skulle gifva åt dessa betraktelser en anstrykning af smärta och bitterhet, som vi vilja söka att derifrån aflägeans.. Känd sak är så god som vittnad, och hvar och en vet, i hvad mån landets sociala inrättningars tillstånd framskridit och blifvit ordnade under den nu tefvande generationen; i hvad min förtjenst och skicklighet utan afseende på börd eller relationer banar vägen till statens äreställen, domareplatserna tillsättas utan andra konsiderationer än den största lagkunskap och redlighet, och, med ett ord, i hvad mån styrelsen vårdat sig om allt sådant, som kan verka på det moraliska tillståndet, samt hvilka frukter deraf visa sig såsom slotligt resuitat i folkets sedlighet och minskade fon vå I NI ULUlUaIDILaUaUKRcYS KOIUMNET. Om allt detta vilje vi, såsom sagdt är, icke nu yttra oss vidlyftigare. Det är nog af, att den rezktion, som började höja hufvudet under :jelfva revolutionsriksdagen och framträdde med öppen panna 4812, och hvilken man sedan kallat konservatism, emedan den vill konservera den sociala despotismen i lagarne, hvartill i många fall intet motstycke finnes i rågot europeiskt land söder eller vester ut från vårt eget, sedermera vid flera påföljande riksdagar fort-for nästan utan all kraft till motstånd från andra sidae; att Regeringen öfverhufvud fick fram bvad den ville och att Organisationsfrågornablefvo ovidrörda. : Imedlertid kunde det icke uteblifva, att de frön till rättsgrundsatsernas utveckling, som voro nedlagda i landets polittska författning, skulle gro och vixa upp till ett allt kraftigare allmänt tänkesätt i samma mån, som en politisk diskussion och en sjelfständig press uppstod, samt: den genom tryckfrihetslagen garanterade offentligheten hann framdrsga i ljuset en mängd af de missförhållanden, öfver hvilkas tryckande tyngd så mången klagan och suck förut måst bortdö i tysthet, Det var äfven naturligt, att yttringarna af detta tänkesätt skulle vid riksdagarna fraroträda mäktisast inom de närande och ar