Aftonbladet – 12 november 1842, sida 1

leras förvåning. — Det hviftar sin svans — det sitter på sina bakfötter — dety — Ack, du ståtliga djur, ropade en mild, ljuf röst bakom grottan, pdu fromma, snälla, — jag måste klappa dig, och en liten hand hördes smeka den böjda, smidiga halsen på vår bjeltes ridhäst. : Der är hon — der är hon! ropade de båda flickorna och sprungo fram, föjda af Charles. — ,Rosa, låt oss representera dig för m:r Charles Romer, miss Newardine.n Hon syntes ännu äl!skvärdare än då han sist såg henne i staden. De tidiga morgonvandriegarne och den friska landt:uften hade förhöjt hennes figurs naturliga skönhet, och uppfriskat rosorsa på hennes kind, som nu antogs högre purpur då hon igenkände den brinnande blick; som hon visste med sig varit en gång förr fär stad på henne, med samma eldiga uttryck. Under vägen fram tiil huset bröt Emma Heatherfied en ros och stannade, för att sätta den i knapphålet af Charles rock. Ack, så förträffligtl sade hon, pbär sitter, i sanning, en stor svart nål att fästa den med. Min käre Charles, du måste helt visst hafva väntat att få denna blomma. Rosa höjde sitt öga; kanske var det blomman som uppväckte hennes nyfikenhet; men blicker lförvirrade sig och mötande Charles, strålade den I varmare än nigonsin. Middagstimman kom; och ehuru Charles ieke satt bredvid Rosa, fana ban dock ganska svårt latt vidbliva sina jagtplaner, och att förmå sin linbillni-g att följa värden öfver åkrar och äng. fans sinne ville hvarken galoppera eller boppa; Imen vid hvarje vändving af samtalet, vände det vackert om till ett landtiigt hem, små fötter iloch gyllne lockar; och dröjde slutligen vid den svara rFå!, som ännu fasthöll blomman. Huru Ityeklig var han ej, Där kaffet annonserades och å sällskapet samlades till damerna i förmaket! Hu