Aftonbladet – 11 november 1842, sida 3

Gästgifvaren, en tjock, rödbrusig karl, son kallades fältväbel, var helt trankil vid all löjt nantens hetta, och slutligen beslöts att han icks skulle fara längre. Men snart inträdde den för. ra skjutsbonden och föreälde, huruledes häster lig på vägen, oförmögen att röra sig, och at han således ville ha gode mänv att värdera kräket innan han dog. Fältvåbeln, löjtnanten och en hel mängd bönder gingo till stället, der Löjtnanten: schäs, lik en sörjande enks, stod bredvid den döende hästen; kreaturat drog just nu sin rista pusi, och man uppstämde i korus ett joital öfver Brunte, som nu på sin döda mull prisades som den ypperligaste häst i häradet. Han dog i sin ungdomsblomma, han var ej mer än åtta år gammal, sade man, oaktad: i:tet hvar af värderingsmännen visste, att socksens mjölnare hade kört lass med honom i tolf år, det var det dygdigaste kreatur under solen, och dessutom stark som en björn: med ett ord, löjtnanten stannade i en skuld af etthundrade rixsdaler, hvartill det oförlikneliga kreaturet blef värderadt. Jag vill ej uppehålla läsaren med allt det bråk och tråk, som följde härpå, huruledes löjtnanten miste Jåna penningar, för att kontantera den osakramenskade bondturken, och dessutom vid sin hemkomst måste tåla att den plirögade herr Martinius skrattade it hans romantisks utfart ill Kråksmåla; men fjorton dagar derefter erhöll löjtnanten ett bref från sin käre fader, kapten Frökensköld, på Fruktlösa, som innehöll fölande: