Aftonbladet – 10 november 1842, sida 3

Det skulle löjtnanten fråga efter, som har Lisette der hemma. Nåh nånr, smålog löjnanten, phvar sak för sig, du är mycket vackrare än Lisett.x Sillann, svarade jungfrun. Jo, förbanna mig blir du inte vackrare med hvar dag.n ,Sällan, svarade jungrun. Junfru lilla, en portion, km, hm, hafresoppan, yttrade kamrer Säliträd, afbrytande. Ska blila svarade jungfrun och stod stilla, och löjtnanten ? En biff, min vackra unge, sade löjtnanten, men lös i köttet och mör.o . Och sån, tillade kamrern, skall hon be frun om mycket russin i soppan åt raig och litet sirap på ett thefat bredvid. ,Ska ske, sade jungfrun och gick. pJag, hm, hm, sade kamreraren och vände sig till löjtnanten, jag vill alltid ha sirap i bafresoppan, det är så helsosamt och verkar på min natur. Löjtnanten, väntande på sin biff, och kamreraren då och då underhållande målron med några sinnrika avmärkningar, ätande och väntande på sin hafresoppa med tillhörande sirap, suto nu der en liten nätt duett; den blef dock snart förändrad till en trio, genom den främmande mannens inträde, Den främmande var en medelålders man med spetsig näsa och et par små, plirande bruaa ögon, hvilka tittade fram som ett par råttor vid gallret af en råtifälla, framdelen af bufvudet var kal, men i nacken satt ett yfvigt purrigt hår; hans drägt var ett slags amfir