Aftonbladet – 8 november 1842, sida 1

jet?) — älskad tillbaka. En lång paus uppstod. Andtligen återvann han tillräcklig fattning, för att säga till sig sjelf: Hyarföre skulle jag missunna henae att älska och vara älskad? — Hvad rätt har jag tertill? — Hvad fördel har jag deraf? — Och nu bade han hemtat sig nog, för att med någorlunda ren och säker röst fråga: SÅr Ri älskad tillbaka? Jag tror det ej, svarade Rosalie. pJag hoppas åtminstone att icke så är.p Hoppas! upprepade Armand och hans röst blef sträfvare. Det är då en oloflig kärlek? Ja och nejo, svarade Rosalie, i det hon gret än nu häftigare. O, fråga mig icke derom, pater. Hvem jag älskar är en hemlighet och skall förblifva det äfven för honom, som är föremålet för denna oförnuftiga kärlek. — Och skulle han äfven ana den, så hoppss jag dock, att han icke delar den, ty denna kärlek, som för mig är en synd, vore för honom ett brott. : Armand studsade vid dessa ord. En blixtstråle genomfor hans inre. Vore det väl möjligt att han... Hon biktade så ofta, hon var så vänlig emot honom Denna kärlek, som för henne vore en synd, VO re för honom ett brott. Således måtte det vara en andlig men, ty om det vore en gift man skulle ju brottet vara lika stort på ömse sidor. Store Gud — kunde han väl smickra sig med att...smickra — Hvilket ord? — Det vore ju en himmelsskrian: de synd att nöra en sådan tanka. Vida fortare än dessa ord nedskrifvas på pappere bade aila dessa tankar genomkorsat Pater Armand: hufvud. Resultatet ble? dock att han måste sans: sig, slå bort alla griller och uteslutande hålla sis vid sin pligt och sitt embete som biktfader. Hvad han sade till den bedröfvade Rosalie vete vi ej så noga, men visst är att hon återvände hen lagnad och tröstad, samt styrkt i den goda föresat sen att aldrig öfverge sin far.