Aftonbladet – 8 november 1842, sida 1

MUNKEN. BERÄTTELSE FRÅN FRANSKA REVOLUTIONENS TIDER. (Forts. från gårdagsbl.) Efter en paus började Rosalie åter: vAWUt har gått bra dessa tvenne år och uppfyllandet af mitt gifna löfte har för mig icke varit någon uppoffring, emedan jag aldrig begärt, aldrig önskat någon förändring i mitt öde. Men nu, då min far beslutit lemna Frankrike, nu — är jag öfverväldigad af sorg, nedtryckt af smärta. Huru har jag icke öfverhopat honom med böner att qvarstanna, att slå den frivilliga landsflykten ur hågen? Förgäfves! — han söger att hans säkerhet fordrar att han, liksom så många andra, aflägsnar sig från detta Frankrike, denna tummelpiats för inre oroligheter. Men han har mer än en gång erbjudit mig att få qvarblilva, att få vistas hos min tant, markisinnan 10 Riqueraond; och jag... kan ni väl tro det, pater? — jag har varit frestad att antaga detta tillbud. — Efter all den ömhet och kärlek min fat slösat på mig, efter det heliga löfte jag saf honom vid min mors dödsbädd, har jag kunnat tveka i mina pligter som dotter. Jag har satt i fråga om jag borde följa honom, vårda honom, dela med honom alla resans besvärligbeter, alla mötande olägenheter i ett fremmande land. Och detta allt emedan j2g älskar, emedan jag funnit hela min sällhet i att någon gång se, någon gång tala med hoNOm som jag aldrig kan glömma. Visserligen har min pligtkänsla segrat, visserligen har förnuftets ljus åter spridt sig i min själ, men jag har dock vari en mycket felaktig, mycket otacksam dotter, som någonsin kunnat önska att skiljas vid min far, en ovärdig kristen, som velat bryta en frivillig ed? — Kan väl himlen förlåta mig? Den unga flickan stödde, högt snyftande, sin panna mot bigtstolen. Paterns hjerta klappade, som om det velat sönderspränga bröstet. Denna sköna intagande varelse, af honom i hemlighet tillbedd, äl skade således Och var — (fur kunde han betvif: