Aftonbladet – 7 november 1842, sida 3

stod, tillika med min far, vid min mors dödssän; och han, blek och stum af smärta, hade upphemtai sin makas sista suck, kastade jag mig snyftande om hans hsls och svor att aldrig, aldrig öfvergifva konom. Han hade förlorat henne, sin själs hälft; siti lits trogna följeslagerska; jag lofvade derföre heligt i öfvermåttet af min själs upprörda känsla, att mig skulle han aldrig förlora, förrän döden åtskiljde oss. — 0! jag visste icke då hvad jag lofvade, jag. kände icke vidden af den förbindelse jag ingick, ty jag hade icke älskat.... jag hade ingen id om kärlekens allmakt., Här tystnade den sköna botgörerskan, och patern långt ifrån att afbryta henne, iakttog sjelf djup tyst nad, ty de ord, bon nyss uttalat, hade anslagit hans själs innersta strängar. (Forts. följer.) — INVIGNINGEN AF WALHALLA. För 49 årsedan lage Konungen i Bäjern grundstenen till er byggnad på ett berg, icke långt ifrån Regensburg, hvilken han kallat Walhalla, och som är ämnad till ett Pantheon för Tysklands store män, hvi!kas bildstoder han der låter uppresa. Den 48 Okt., årsdagen af slaget vid Leipzig, invigdes denna anläggning i hela Bäjerska konungafemiljens närvaro. Vid foten at bergsböjden, på hvilten Walhballa ligger, ecmottogos de kungliga personerna af de derstädes församlede representanterne för Tjska förbundets furstar, de Österrikiska och Preussiske främs:. Om gifven af en skara smakfullt klädda unga flickor stod, på halfra vägen till trappan, på en liten plan, en qvinna-föreställande Germania, klädd i hvitt atlas med en röd guldstickad sammetsmantel, ett korrt svärd i eit gyllene bälte, och en corona muralis på bufvudet. Dåv Konungen nalkades, gick Germsnis bonom till mötes, och helsade honom med ott skaldestycke och öfverlemsnande af en frisk lagerkrans. Denna oväntade soen gjorde ett lifligt intryck på Konupgen. Han yttrade sitt välbehag öfver Germania